LöparLottas blogg
VÄLKOMMEN! Här skriver jag om träning, tävlingar och min familj
måndag 6 november 2023
The rain in Spain....
måndag 4 september 2023
Testar man inte, vet man inte....
Vad händer om man tar nattkräm i ansiktet på dagen? Eller handtvål när man duschar? Eller... bevare mig väl.... fotkräm på händerna?
Ibland måste man våga prova för att veta vad som händer...
Så i helgen testade jag att springa ett marathon utan att vare sig vara riktigt återhämtad (ifrån förra helgens Vadstena triathlon Olympisk distans) eller för den delen tränad för att springa marathon....
Och nu vet jag att det inte går riktigt bra. Det är inte "bara" att springa ett marathon. Det är en konst från första steget. Fel i början blir BIG MISTAKE i slutet. Min marathonrutin har försvunnit lika fort som denna sommaren och jag gjorde typ alla misstag man kan göra...
Det var friskt vågat och närapå allt förlorat. Men jag ville så gärna springa Helsingborg Marathon och SM/RM Vadstena triathlon som bara låg en vecka innan. Helsingborg marathon har blivit ett riktigt stort marathon och är så ovanligt som en envarvsbanan. Men fyyyy satiken vilken bana. Det var ca 370 höjdmeter och de var i princip fördelade på de första 25 km. Det var allt från asfalt till grus och lite större stig. Jag gick ut alldeles för hårt (fort) och höll väl ungefär i lite mer än halva banan sen stod det en vägg... En ca 17 km tjock j-ä betongvägg. Det var inget annat än att stånga sig i den gång på gång eller bryta hela möget. Men jag är inte så lättknäckt av mig och hade jag brutit hade jag ju inte heller fått se omgivningarna... Även om det var en ganska smärtsam och inte minst krampartad sightseeing.
Men medaljen inhämtades och jag lägger detta passet till handlingarna, bryter ihop och går vidare.
By the way... idag går ÖtillÖ. Idag är det 7 år sedan jag gjorde denna bedrift. Jag kan knappt fatta att jag har varit där.
tisdag 25 juli 2023
En salig blandning av triathleter, pilsner och röa pölsor
Midsommar blev en torr tillställning kan man säga. För på midsommardagen drog jag till Ironman 70.3 (=halva Ironmandistansen 1900m/9 mil/21 km) i Helsingör och hämtade nummerlapp och den femtielfte ryggsäcken som det står IRONMAN på (som i särklass är dom dyraste väskorna jag äger...)
Jag har sagt det förut och säger det igen ... Ironmancirkusen har vett att ta betalt och vi triathleter har inte vett nog att låta bli att betala...Och så även jag...
Så ännu en gång betalade jag den dyra startavgiften och fick en hejdundrande fest (om man gillar att festa på energigel, mjölksyra och svett förstås). Festen började tidigt på morgonen närmare bestämt kl 08 så det fick spenderas lite pengar på boende, trots att jag bor ganska nära danskarna. Men eftersom jag anmälde mig så sent som 1½ vecka innan start så var alla rimliga boende i Helsingör slut. Så det fick bli en natt i Helsingborg vilket funkade okey, men krävdes lite planering med tidig utcheckning, packning av väskor, bilparkering och färjor fram och tillbaka några gånger extra. För när det gäller Ironmantävlingar känns det ofta som att själva tävlingen är den som behövs minst planering. Det är logistiken runt omkring som kräver mest.
Nåväl... Starten dvs simningen gick i den gamla hamnbassängen i Helsingör och banan var väldigt knixig med många bojar att runda. Man kunde se hela banan från kajkanten så det var bara att memorera den någotsånär kvällen innan Jag såg ett par brännmaneter från kajkanten och kände inte för att få ögonkontakt med en sådan heting.... Jag seedade mig som vanligt lite djärvt och startade sist i 33-36 minutersgruppen och jag såg verkligen framemot simningen. Det var en fantastiskt fin sommarmorgon och säkert 22 grader i luften redan kl 07 (17 i vattnet...).
Simningen gick bra. Inga konstigheter förutom en box på läppen vilket kändes bättre än en brännmanet i ansiktet.
Simbanan
/Peace Love and Löparskor