Ta kontroll...

Det finns en dag på hela året som man kan påverka....
och det är IDAG!

Hur gårdagen blev har man ingen möjlighet att förändra och morgondagen kan man planera men aldrig veta med säkerhet att det blir så....

December, jul och maginfluensa

Jodå så att....det är precis som det brukar... Det vill säga bara utgifter under decembermånad kan man säga. För i vanlig ordning så är det maginfluensa "in da house" vid denna tiden på året. Det måste vara dygnets få ljusa timmar som gör att vi är för mycket inomhus och onödigt nära varandra alldeles för länge. För varför kommer annars maginfluensan just vid jultid varje år? Det kan inte ha med utetemperaturen att göra. Häromdagen var det ju lika varmt som det var på midsommarafton. Men...men... är det inte värre saker än säsongsinfluensorna så får man vara nöjd. För hur sjuk man än känner sig i en influensa så kommer man ut på andra sidan. Frisk men eventuellt lite mattare, blekare och lite tunnare....Men vid jultid är det definitivt inga svårigheter att komma upp i matchvikten igen. (Kanske finns det ändå en bra anledning att maginfluensan kommer just till jul.....Ökade inkomster kan ju behövas göras av med....)

 

Som sagt är det ju julmånad och då får man inte frångå det som kallas traditioner. Då ska det bakas, pyntas, städas, handlas, spelas julmusik och julstämningen ska infinna sig (oavsett om det är 13 grader varmt och snön lyser med sin frånvaro). Och ja....man kan inget annat än att älska det....

 

Och städas ska ju också göras. Storstädning heter det visst.... Och det gör jag en gång om året vare sig det behövs eller ej....

Eller ja....det är nog tur att det är så få ljusa timmar på dygnet för då syns det inte att städerskan glömde putsa fönsterna. Och plötsligt längtar jag inte efter ljuset lika mycket längre.

 

Men om städningen är ett nödvändigt ont så är julgodiset ett nödvändigt gott.

Mitt säkraste kort vad gäller julgodis är definitivt Fudgen. Det är enkelt, gott och kan varieras i det oändliga.

 

Recept:

50 g smör

3 dl socker

1 dl sirap

3 dl grädde

Smält smöret i en kastrull (gärna tjockbottnad)

blanda ner resten och låt koka på medelhög värme tills 124 grader (tar ca 40-45 minuter)

 

När kulprovet* är i hamn smälter man ner 100 g hackad choklad (mörk eller ljus)

Sedan smaksätter man med vad man vill. Det är bara fantasin som sätter stopp.

Tex Nescafe (2 msk), Pepparkakskrydda (2 tsk), Apelsinsskal, lakrits, kanel

Häll upp det i en folieform ca 20 x 15 cm och in i kylen. Förvara det sedan oåtkomligt för barn.....så att du säkert får alla bitarna själv...

 

 

* Kulprov=doppa en tesked med kola i ett glas med iskalltvatten.Går det då att forma till en kula är det färdigt

 

 

 





Stairway to Rockman

4444.....

 

 

Det är antalet steg på den bergstrappa som kommer att finnas på Rockman efter att man har avverkat ca 22 km löpning och 5500 m simning.
4444 steg och 1700 m lång.....!!!

 

Hur sjutton tränar man på det?
Var ska vi hitta så många trappsteg i ett sträck? Jo, i höghus! Jag jobbar ju för sjutton i ett höghus!! Där finns det 14 våningar och ca 30 steg i varje våningsplan. Det skulle innebära ca 420 steg . Då får vi springa där 10 gånger för att vara i närheten av vad som komma skall....

Så får det bli! Frågan är bara när på dygnet det är minst risk för olämpliga möten med chefen....?

 

The world is spinning around

Igårkväll avverkade jag vinterns första spinningpass med cykelklubben. Och som vanligt var det med viss ångest jag satte på mig blöjbyxan, cykelskorna och pulsbandet. Det är nämligen ett djurisk jobbigt pass som lätt kan sluta i kräkkänslor och att hela spinningsalen snurrar .
Varför? Det är väl bara att trampa? Vem märker om jag fuskar lite och låter tramporna snurra av sig själva? Jo ALLA! Men viktigast av allt JAG SJÄLV! Den där pulsmätaren på storbildsskärmen går inte nämligen inte att fuska mot. Nej, det enda sättet att få upp pulsen till det röda fältet dvs på över 90 % av maxpulsen, är att prestera i mer kraft, mer svett och högre kadens! Det finns inga genvägar, inga nedförsbackar och ingen medvind! Enda sättet att få upp pulsen är att vända ut och in på lungorna och sätta fyr i lårmusklerna.
Igår var det dock inte som det brukar vara. Jag fick nämligen upp min puls betydligt lättare än vad jag brukar. Det var precis som att hjärtat "svarade" direkt och pulsen sjönk inte så snabbt eller så lågt som den brukar göra när jag slår av på kraften. Under passet blev jag lite osäker på om jag hade kalibrerat min pulsmätare med en för låg maxpuls. Trodde mig komma ihåg att jag använde mig av 175 som min cykelmaxpuls förra säsongen. Kanske har jag under sommaren lyckats få upp cykelpulsen lite närmre min "riktiga maxpuls.
Kanske borde jag ändå anta erbjudandet om att få hjälp att mäta upp min maxpuls. Jag har ju inte riktigt vågat att tacka ja ännu. Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är. Jag slår vad om att jag skulle få springa upp för en backe om och om igen tills jag nästan dör och då tvingas jag fortsätta lite till och precis innan jag svimmar mäter man upp min maxpuls.....Är det konstigt att man inte riktigt längtar efter en sån test....

Fast i och för sig.... Jag brukar ju inte ta den lätta vägen när det finns en, lite jobbigare, lite svårare eller lite mer utmanande.....


Kristianstad Trail 25 km (fågelvägen gick i bäcken, den rätta vägen vid sidan om....)

Det som inte dödar det härdar....

Cykla på Mallorca

Sugen på en vecka i Europas främsta cykelmetropol i vår? Vill du åka iväg för att träna triathlon eller bara cykla? Oavsett nivå så kan IMORNS träningsläger på Mallorca erbjuda bra träning, härliga upplevelser och gemenskap! Det finns fortfarande några platser kvar! Info om lägret hittar du HÄR
Skynda att boka för snart är det fullt!

NovemberKåsan

I lördags var jag och sprang Kristianstad Trail. Ett lopp som var helt galet riskabelt för fotleder, mina porslinsvriser och allt annat som kan gå sönder när man tror att man kan forcera terrängen som en bulldozer ...
I vanlig ordning så brukar det bli så som jag har bestämt. Det vill säga att jag startar oavsett. Att sedan min högra vrist inte ville vara med är en helt annan sak...Mina olika kroppsdelar får nämligen sällan komma till tals...Kan vara bra.... Kan också vara dåligt....I lördags var det dock bra att vristen inte fick avgöra. För då hade jag gått miste om ett riktigt häftigt, 25 kilometer långt traillopp rakt ut i höstskogen. Jag skulle vilja säga att det finns traillopp också finns det riktiga traillopp! Detta var definitivt ett riktigt trail/terränglopp. I skogarna runt Bockatorpet hade arrangörerna dragit en fantastisk envarvs-bana (!) som till säkert 80% inte hade några naturliga vägval. Det vill säga att det var väldigt få vägar, eller så pass stora stigar, som man kunde vara säker på att man skulle följa. Det måste ha gått åt hur mycket snitsel som helst!En stor eloge till arrangörerna Härlövs If!

Jag hade inte varit på provlöpning, inte studerat någon banprofil eller något av det som man kanske borde gjort. Men herregud, jag har ju vrister som inte ens klarar högklackat....Det här var ju bara att ta sig igenom och hoppas på att det skulle finnas lite normala partier på banan där fötterna kunde få landa på plan mark...Om det fanns?? Jadå....kanske var det totalt 3-4 kilometer där man på förhand kunde veta hur foten skulle landa på underlaget!! 4 kilometer av 25 km! Jodå så att.....Det som inte dödar det härdar.....Fast jag vet inte om min redan illa tilltygade fotled blev härdad, men å andra sidan dog den inte heller helt....
I ungefär 7 kilometer lyckades jag hålla min tejpade fotled stabil, sedan kom tröttheten och några snedsteg och därefter vek den sig ideligen. Borde såklart ha tagit hjälp att tejpa vristen på riktigt "orienterarvis" så kanske det kunde gått lite längre.
När jag hade sprungait ca 20-21 kilometer kom duktiga Kajann flygande. Jo då, jag menar flygande! Åtminstone såg det så ut, fast att hon inte har några vingar alls ....Bara urstarka vrister och en otrolig fart! Då var jag helt sjukt trött och motarbetade alla element så gott jag kunde. Det sa bara SWISH så var hon om och förbi. Med nöd och näppe hann hon fråga om jag var okey, fast jag hann inte svara förrän hon var försvunnen. Höjden av oartighet tycker jag faktiskt.... Hon borde ju såklart ha stannat och tagit mig under armen och sagt "-nu ska jag hjälpa dig över stengärdet här" eller möjligen " -varsågod gå du före... " Ålder ska ju alltid gå före skönhet... Men nejdå hon bara stack snabbt, som ett litet bi, och som om det inte fanns en enda sten eller rot under hennes dobbar....  Om jag hade gjort detsamma om jag hade sprungit om henne ....?? Nej för sjutton! Jag hade troligtvis inte ens frågat om hon var okey....  ;-)

Men min nödproviant där bestod av Ahlgrens bilar och jag fick någon liten energi tillbaks och överlevde dom sista 5 kilometrarna. Och väl i mål så stod Kajann där, fräsch som en nyponros, medans jag hängde och dröp som en lase över staketet....

Hon är grym den där Kajann, och alla de andra duktiga tekniska löpare som lyckas hålla fantastiska kilometertider över stock och sten, bäckar och stengärde! Det är där man skiljer agnarna från vetet kan man säga.... Det räcker inte att ha ett starkt löparhjärta. Man måste ha lite känsla för terräng och vara tekniskt stark för att våga hålla fart.

Så all min respekt till alla de med vrister av stål!! Detta är helt klart löpningens svar på NovemberKåsan!

Det blev en fin och jobbig dag i skogen helt enkelt. Även om utsikten för undertecknad kunde varit lite vackrare om jag bara hade vågat ta blicken lite högre än två decimeter ovanför myllan, men hade jag gjort det hade jag nog sett myllan på väldigt, väldigt nära håll ....

/Peace Love and Trailskor....

Rockman

Jaaaaa ....vi kom med!! Team "LedigPersonal i Sverige AB" har en startplats i Norska Swimruntävlingen Rockman. Det är helt galet, fantastiskt roligt och sjukt nervöst att vi ger oss in igen i en SwimRun tävling som rankas lika utmanande som ÖtillÖ.
En skillnad finns dock..... DNF finns inte med på repertoaren denna gången!!

Så from med islossningen lär det finnas två barbamammor häromkring som rusar i och ur varenda vattenpöl iklädda gummi med vars en dolme runt benet!

 

Rockman

Rockman SwimRun

Idag gäller det! Dom åtråvärda startplatserna till Rockman SwimRun i Norge släpps. Jag och Lotta har registrerat oss och sitter och håller våra tummar idag!!

 

Motsatsen till mammografi....

måste väl ändå vara pappografi, eller.....Men hur det går till vet jag inte...

Nåja, hur mammografi går till, det vet jag i alla fall. Och allvarliga saker kan kännas lite mindre allvarliga om man skämtar om dem, eller hur. Mammografi för mig är nämligen väldigt känsloladdat. När kallelsen för bröstbesiktningen dimper ner i brevlådan blir jag kallsvettig och det sätter sig en klump i halsen. Jag börjar intala mig att; "-finns det något där så kan det inte vara så stort. Bara 18 månader sen sist ju. Det forskas mycket kring bröstcancer. Sällan man dör av bröstcancer, eller...." I mitt huvud har nämligen tanken att få bröstcancer inte varit "om" utan "när"....
Så igår var det dags igen. Jag tog 10 minuters "komp" och kilade bort till bröstcentrum och intalade mig att detta är ungefär som att lämna deklarationen. Jag bara lämnar det, sen är det ur världen, eller!? Jag hade handsvett och armsvett nästan som om jag hade tränat. Jag frågade röntgensköterskan om det fortfarande är så att om det finns något där, fortsätter man med trippeldiagnostik? Det vill säga ny mammografi, ultraljud och finnålspunktion. "-Jo", säger hon, och märker nog min rädsla. Hon säger att man ibland kan få svar snabbt i brevlådan, men DET BETYDER INTE ATT SVARET ÄR POSITIVT (det vill säga negativt för mig....alltså att det finns något där). Det måste ha lyst något i ögonen på mig som gjorde att hon förstod att jag är livrädd för det där svarsbrevet.

Min Mamma fick bröstcancer när hon var yngre än vad jag är nu. Kan ni tänka er...Mitt i livet! Jag minns det som om det var igår....Jag tror jag var 11-12 år, det var sportlov, ett telefonsamtal och sedan var det bara kaos....
Hon fick beskedet "- Du har bröstcancer" per telefon och fick tid för radikal mastektomi dagen efter telefonsamtalet! ALLTSÅ DAGEN EFTER!! Jag blir alldeles knäsvag när jag tänker på hur man klarar av ett sådant besked. Cancer...Risk för spridning...Ta bort hela bröstet och lymfkörtlar... Hon hade mindre än 24 timmar på sig att mentalt förbereda sig på att bli av med en del av det som gör oss till kvinnor. 42 år och MITT I LIVET!

Behöver jag nämna att min mamma är stark...Hon blev av med sitt ena bröst! Därefter gick hon igenom en tuff behandling med cellgifter och förlorade allt sitt hår. Efter 5 år blev hon friskförklarad.

Jag vet att det är så många som drabbas av bröstcancer men också att forskningen går framåt. Och det är klart att det finns många betydligt svårare och allvarligare cancerformer. Men just bröstcancer ÄR väldigt vanligt och det har funnits i mitt liv väldigt länge. 
Jag kommer nog alltid ha handsvett varje gång det är dags för den återkommande besiktningen...Nu följer några dagar av väntan. En väntan på ett brev som förhoppningsvis innehåller ett negativt besked....det vill säga positivt för mig....

 

 

 

Simma summarum....

Simning är något som jag tycker bara har blivit roligare och roligare med tiden. Men det är också något som känns svårare och svårare desto mer man tränar det. Eftersom jag lärde mig att crawla i vuxen ålder är det lite som att lära en gammal hund att sitta. Det kroppsmönster man har haft i vattnet under alla år sitter djupt rotat och nästan reflexmässigt. Som tur är har jag alltid gillat elementet vatten men har egentligen hellre varit helt under ytan, än på ytan. Men faktum är att jag tycker att det börjar "hända" saker med simningen nu. Några av min simproblem är att jag roterar bålen/axelpartiet alldeles för lite och bromsar säkert massor av min axel som jag inte roterar upp tillräckligt. Nästa bekymmer är en på tok för dålig benspark! Har haft så dålig teknik att jag nästan inte har haft förmåga att sparka mig fram i 25 m med utan att få blodsmak efter 20 m. Nästa sak är den f-bannade (!) S formationen! Hur jag än kämpar och tänker på det så har jag ändå en förmåga att svänga armen som ett S. Detta gör också att jag inte böjer armbågen som man ska genom draget.

Fantastisk insikt jag har eller hur!? Så hur svårt kan det vara att rätta till det?? Kanske inte så svårt om man tränar kontinuerligt med simtränare som ger en nycklarna till framgång. Men jag är inte känd för att gå "den lätta" vägen så därför har jag tagit den oerhört lååååånga omvägen för att lära mig crawla. Nämligen den via YouTube.....Ja, en liten sväng i bassängen också då och då....

Men skämt å sido. YouTube är en fantastisk informationskanal och det man inte hittar där det är antingen sencurerat eller inte värt att veta.

Här är lite filmer och övningar som jag kör stenhårt i bassängen. Och faktum är att det är nog dom där "små" övningarna som tränar en sak i taget som gör att summan blir bättre!

 

Älskar växthuseffekten...

Det var minsann otippat att man skulle kunna cykelträna utomhus så här sent på hösten! Men igår funkade det alldeles utmärkt. Årstiderna här i södern har en tendens att flyta ihop liksom. 12-13 grader mitt i sommaren och 11-12 grader i slutet av oktober. Helt okey för min del! Jag gör allt för att slippa cykeltrainern med Ipaden och Netflix i ett rörigt förråd. I och för sig väntar ju en ny säsong av serien "Walking Dead" så det kan ju bli något att se framemot.


I fredags gjorde Team 2xL8 något som vi har gått och funderat på sedan vårt deltagande i ÖtillÖ. Vi köpte nämligen oss en startbiljett till Rockman. Rockman är en SwimRun tävling som är Norges motsvarighet till ÖtillÖ och det verkar vara en helt sagolik, magisk och fruktansvärt utmanande upplevelse.

Men det är inte "bara" att köpa sig en startplats till Rockman, utan man blir antingen uttagen på sina meriter eller kommer man med genom utlottning. Dock krävs det att man kan påvisa att man har "där att göra", tex med andra Swimrunstarter, Ironmans etc...
Risken, eller chansen, att komma med (det beror på hur man ser det.....) kan vara ganska stor då det ännu så länge inte är jättemånga som insett tjusningen med SwimRun. Men SwimRun är garanterat här för att stanna! Dock kommer det säkert att finnas ett begränsat antal tävlingar varje år, då det nog är relativt svårt och kostsamt att arrangera en SwimRun-tävling. Och man får ju verkligen hoppas att det inte poppar upp små SwimRun´s där arrangörerna inte har möjligheten att upprätthålla säkerheten som faktiskt krävs! Fattas bara att det skulle hända en olycka som skulle kunna svartmåla hela tävlingsformen...
Så även om det är en riktigt rolig tävlingsform så ska man nog hålla sig väldigt ödmjuk och ha stor respekt för uppgiften!

En extra timme till förfogande

 

Vaknade i morse och insåg att jag hade en HEL timme extra på dygnet! SMS:ade till Lotta och föreslog ett långpass nere vid havet. Hon är aldrig sen att hänga på, och det är guld värt!
För 4 veckor sedan simtränade vi i samma hav vilket vi inte tyckte var så konstigt men däremot att vi lyckades göra en Ironman i Barcelona för tre veckor sedan....Hur sjutton gick det till? Benen kändes ju som ett dåligt second hand köp idag! Det hade aldrig gått att göra idag kan jag säga! (Okey jag erkänner....Att jag sprang Växjö Maraton för en vecka sedan kanske har något lite med saken att göra. Men det har jag inte talat om för någon och tänker inte göra heller... ;-) )

Nu har vi höstlov och vi får väl se om mina små underverk har tid att spendera lite av lovet med mig.....Får väl se vad jag kan locka dom med.....Det går nog inte med långpass i alla fall :-)

Vitpepparkorn, Ingefära och handsprit om jag får be...

Det sägs att om man får den årliga vinterinfluensan så har man ett naturligt skydd i 10 år efter. Att få influensan ger alltså ett betydligt längre och bättre skydd än att vaccinera sig. Fantastiskt finurligt eller hur! Så om man får influensan får man trots allt tänka positivt.... för hur jävligt man än mår så skaffar man sig ett riktigt bra immunförsvar mot detta monstervirus i flera år...Och om man är frisk i grunden så klarar man att gå helskinnad ur en influensa, även om man känner sig hur sjuk som helst.

På hösten 2004, närmare bestämt i november låg jag nerbäddad i en hel vecka och var helt säker på att jag hade; minst EN halsböld, möjligen körtelfeber eller i alla fall en mycket ovanligt aggressiv form av halsfluss. Huvudet kändes som en melon och höll på att sprängas och ja.....ni förstår.... ungefär som en helt vanlig manlig förkylning.... ;-)

 

Jag inbillade mig att jag troligen skulle få sepsis och bli dödsjuk, kanske till och med hamna på mitt eget jobb som patient. Jag var ju bara tvungen att skaffa mig en antibiotikakur!! Eftersom det vid den tiden på året alltid är influensatider och människor med influensaliknande symtom bör inte beblanda sig med andra, kanske sjukliga människor, så var det inte så lätt att få en tid på vårdcentralen. Nej, den Sjuksyrra jag pratade med i telefon sa att jag skulle stanna i sängen, äta Alvedon och dricka mycket. Pyttsan....jag höll ju på att dö....Därför tjatade jag tills jag fick komma dit och bad sedan farbror doktorn på mina bara knän att ge mig antibiotika.....Trots att han sa att "-detta ser ut som ett typiskt virus" så skrev han, ganska motvilligt ut piller. I samma takt som de febernedsättande -och smärtstillande pillerna slutade verka så trodde jag att antibiotikan skulle göra sitt och jag skulle vara bättre inom 24 timmar. Men NIX PIX! Dessa hjälpte inte ett dugg! Jag låg deckad och nerbäddad i 6 dagar och 6 nätter . När viruset äntligen gav med sig så var det som en pånyttfödelse. Och Nej dom tog inga influensaprover men jag är så gott som helt säker på att det var den som gjorde mig då sjuk. Har man haft influensan så vet man om det!!

Vad som däremot inte ger några bra och långvariga antikroppar är maginfluensa.....och just nu är maginfluensa in da house....Så från och med nu flödar vitpepparkornen, ingefäran och handspriten här hemma.

 

Du duger precis som du är!

I denna värld av åstadkommanden, prestationer, lyxiga levnadsvanor, pengar, karriär, utseende och mediauppkopplingar så kan det vara lätt att förlora sig själv ibland. Man läser om perfekta hem, lyckliga familjer, människor som lever sina drömmar, reser land och rike runt, har trädgårdar som är minutiöst skötta, gör jobbkarriär, har flera barn och samtidigt tränar och äter precis så som alla bör! Man får en uns av avund för vissa har det väl så......eller ???

Vem vill inte ha ett perfekt liv? Vi lever i ett land som är förskonat ifrån dom stora livstragedierna såsom krig, svält och naturkatastrofer. Men livet hamnar ändå i katastrofer även i vårt "snälla" land. Livet går inte alltid i gräddfilen! Men man gör vad man kan för att styra livsskutan i de bästa filerna för att inte hamna i trafikstockning. Men ibland står man ändå där med båda fötterna i en, i värsta fall, riktigt sur filmjölk utan att ha kunnat göra något åt det. Saker händer utan att man kan påverka det! Man måste bara göra det bästa av situationen och inte duka under. Och ibland kanske man måste ha upplevt sämre dagar för att uppskatta de bättre.
Det heter ju så klatchigt att "var man är sin egen lyckas smed". Och till viss del är det nog så. Man gör vad man kan för att ge livet en liten extra touch av tillfredställelse. Barnens välmående och lycka är helt klart min största tillfredställelse i livet! Det är det viktigaste av allt!
Men att ha möjligheten att kunna träna och att få uppleva gemenskap och utmaningar i något lopp är en annan "må bra faktor". Det kunde dock lika gärna kunnat vara tex att odla, rida eller att släktforska. Det handlar bara om att brinna för något och göra det för att det är kul och för att man mår bra av det! Inte för att någon annan säger att DU är duktig för att du gör det!

Att springa Marathon, göra en Ironman eller erövra någon annan medalj gör dig kanske till en starkare människa men däremot inte till en bättre ....Det är bara vem DU ÄR som har betydelse!

 

/Peace Love and Löparskor

Allt går utom bebisar och trasiga klockor.......

Om man går och funderar på någon annorlunda kraftansträngning, tävling eller lopp som man skulle vilja utmana sig själv med, så kan jag bara säga:  BESTÄM DIG OCH GÖR DET!
För jag säger som Karen; "-När ska du göra det om du inte gör det NU?" Man kan inte gärna gå och vänta på att "få" mer tid eller bättre tillfälle, för det får man aldrig. Tid "tar" man! Oftast "från" något annat. Men ärligt talat finns det mycket man skulle kunna ta tid ifrån utan att det märks för någon. Man får helt enkelt bara bestämma sig! Det allra viktigaste i detta budskapet är att först och främst bestämma sig för är att lägga tid på att träna på det som krävs! För det är det som är den allra största utmaningen! Att träna när det egentligen tar emot. Att ge sig ut på långa, jobbiga pass där inte någon klappar en på axeln eller ger dig "gilla" markeringar på ansiktsboken. Det är du själv som måste gilla det! Inte alla andra.... För det är DU som får alla förmånerna! En stark kropp, ett harmoniskt sinne, nya vänner, stora chanser att hålla dig frisk och du får fantastiska upplevelser som du kan lägga i din livsryggsäck!

Så bestäm dig! Börja träna nu för att till exempel springa den där milen eller cykla Vätternrundan! Börja gå simskola för att lära dig crawla eller börja kör skidor för att klara vasaloppet, bestig Kebenekaise eller börja med sim-cykel- och löpträning och gör en IRONMAN.

Vänta inte på tiden, för tiden väntar inte på dig......

Ironman Barcelona Del 3. BARA ETT MARATHON KVAR NU

Man kan lätt längta sig igenom ett Ironman race om man inte ser upp. Simmar man så längtar man efter cyklingen och när man cyklar vill man bara springa. Jag försökte verkligen att inte göra det denna gången utan njuta av "nuet" och av att äntligen vara där! Det är så lätt att ta saker för givet, men man vet faktiskt aldrig hur länge man får vara frisk och ha möjligheten att träna så mycket som krävs. Att träna inför en Ironman är definitivt inte en dans på rosor alla gånger. En Ironman tävling däremot ÄR en cirkus och glamour utan dess like. Vi roade oss en kväll med att räkna ut hur mycket pengar en enda Ironmantävling får in. Av bara startavgifterna blir det ca 12 miljoner kronor! Och lägg därefter till alla Ironmanprylar, kläder etc som säljs i tälten på tävlingsområdet. Jag gissar att varje tävlande handlar för minst 500 kr. Man måste ju unna sig.....Det är man ju värd!
Och för alla dom intäkterna är ju lite glamour det minsta man kan begära! Och det får man! För det är röda mattor, strålkastare, musik, bankett, Ironmanryggsäck, Finishertröja och ett sjuhelsikes drag helt enkelt. De sista deltagarna som går i mål under "Heroes Hour" hyllas om möjligt mer än de som vinner tävlingen! Och nu när jag fortfarande går på "Ironman-ångorna" så erkänner jag att jag är såld helt enkelt. Såld till Ironman cirkusen. Möjligen lättköpt, men jag kan inte hjälpa det. Det ÄR en fantastiskt rolig tävling!

LÖPNINGEN 42,2 km
Efter att ha varit igång i nära 7 timmar så var det då dags för ett Ironmanmarathon i Calella. Jag hade på känn att jag nog skulle få betala i tid och smärta för att cyklingen gått ganska fort. Och mycket riktigt så var det på mycket tunga ben som jag gav mig ut från växlingsområdet. Men då var jag ju mitt uppe i cirkusen. Massor med folk som kantade strandpromenaden och snabba triathleter som varvade och sprang om. "RACE WITH A SMILE!!" är ju Ironman budskapet! Jamen, det är ju klart jag ska!! Det här ju KUL!!! (okey, lite smärtsamt tror jag att det också var, men jag har ju så kort minne.....;-)

Maran gick på en 4 varvsbana utmed havet och på halva varvet möttes man. Det var en ganska tuff Ironman mara faktiskt. När man hade vänt och sprang de 5 kilometrarna mot målets vändplats var det inte mindre än tre korta men branta backar. Den sträckan hade man 4 gånger.

 

När jag hade kommit till den första vändplatsen efter växlingen så hoppades jag få se Noa igen. Vi sprang precis utanför vårt hotell. Jag tittade upp mot balkongen men kunde inte se honom där. Plötsligt tror jag mig höra någon ropa "-Mamma" . Men med öronen fulla med saltvatten, allt syre i benen och vimsig i planeten så trodde jag att jag hörde fel. Men herregud, där var han ju!! Noa sprang på andra sidan avspärrningen och ropade och vinkade. Fattar ni....VILKEN LYCKA! Jag var ju bara tvungen att stanna och ge honom en kram!! Fast han höll mig på en armlängds avstånd ;-) . Han vet nämligen vad man gör i våtdräkten under simningen (!) och hur mycket svett som finns i tridräkten så han var inte så sugen på en mamma-son kram. Och jag klandrar honom inte :-). Men det kändes så härligt att få byta några ord med honom (och samtidigt tömma ut en sten som satt inuti strumpan).

Efter jag hade träffat honom gick löpningen lite lättare. Jag försökte hitta någon annan triathlet att hålla jämna steg med men det är väldigt svårt. Alla har så olika perioder av pigga vs döda ben, så rätt vad det är så har man förlorat den draghjälp man hade och får leta någon ny. Efter drygt halva sträckan dvs 23 km och två varv kvar, började det kännas riktigt tungt. Vätskedepåerna fanns med 2 kilometers mellanrum och jag fullkomligen vräkte i mig socker dvs energigel, CocaCola, Red Bull. De salta nötter som hade funnits tidigare började tyvärr sina och jag kände att jag behövde salt! Jag började känna lite varningssignaler om en begynnande kramp i framsida lår och kramp brukar jag kunna hålla i schack med extra salt! Fick helt enkelt lita på att saltet i gelen och sportdryckerna skulle vara tillräckligt.
På det tredje och näst sista varvet var det sjukt jobbigt. Jag började tappa fokus och motivation. Men när jag påbörjade det sista varvet och tittade på klockan så började en målbild visa upp sig i mitt huvud. Jag började nämligen räkna och kalkylera på en sluttid. För att komma i mål på runt 11 timmar skulle jag ha en knapp timme på mig att springa de 10 sista kilometrarna. Det skulle ju vara suveränt! Tänk om jag skulle klara sub 11, inklusive punka....Det borde vara möjligt. Det kunde gå!!

Vad jag inte tänkte på då, var att min klocka var inställd på cykelinställning och därmed "automatiskt stopp" när man inte flyttar sig fortare än 5 km/h. Så när jag stod utmed cykelbanan och fibblade med kolsyrepatron och sedan i servicetältet för tubbytet hade tidtagaruret varit stoppat i 13 minuter utan att jag visste det.
Men med "11 timmar" i huvudet sprang jag sista varvet för allt vad tyget höll. Klockan tickade på ....10,56- 10,57-10,58 . Det började skymma och på bara 5 minuter hade det blivit mörkt. Så när jag äntligen var framme vid målet fick jag springa in på röda mattan i ljuset av strålkastare och höra den välbekanta speakern, Paul Kayes ljuvliga stämma! Jag gjorde en "High Five" med honom och jublade över mina 11,05......
Det stämde ju såklart inte! Det gick upp för mig två timmar senare på hotellrummet. Den rätta tiden var istället 11,15!
Men jag é inte bitter....

Nej, jag är så jäkla glad och tacksam! Glad över att ha fått en ny Ironmanmedalj. Glad över att Noa valde att följa med oss. Glad över att ha fått dela ännu ett galet roligt svettspektakel med Lotta Järnviljan. Glad över att vi två tjejer klarade ta oss ner till Barcelona och vara våra egna cykelmeckare (med viss hjälp av Noa såklart!). Glad över att få vara frisk och Glad över att ha fått nya erfarenheter och minnen att lägga i livsryggsäcken!

 

Liselott Håkansson

Overall Rank: 984

Div Rank: 13

Gender Rank: 49

General Info
BIB	537
Division	40-44
Age	44
State	SE
Country	SWE
Profession	---
Points	3860

Race Summary
Swim	01:22:28
Bike	05:39:08
Run	04:06:39
Overall	11:15:31

SWIM DETAILS | Division Rank: 40

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	3.9 km	01:22:28	01:22:28	02:08/100m	40	151	1636

BIKE DETAILS | Division Rank: 18

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	180.2 km	05:39:08	07:07:26	31.89 kph	18	79	1355

RUN DETAILS | Division Rank: 13

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	42.2 km	04:06:39	11:15:31	05:50/km	13	49	984

Transition Details

T1: Swim-to-bike	00:05:50
T2: Bike-to-run	00:01:26

Ironman Barcelona Del 2: ALDRIG MER.....

CYKELMOMENTET

Om jag tänker "18 mil cykling" så känns det ohyggligt långt! Tänker jag dessutom på hur det är att cykla 18 mil ensam och utan en "rulle" eller lite trevligt sällskap så känns det som tortyr. Men att cykla 18 mil på en Ironman är av någon outgrundlig anledning helt okey! Visst är det lite plågsamt efter 4-5 timmar när ändalykten och cykelsadeln inte har skiljts åt en enda gång.
 Men när det gäller ett IronmanRace så har jag så otroligt kort minne ! Den smärta  jag har känt på tidigare lopp är helt utraderad från minnet. Och tur är väl det. Så när jag var färdig med simmomentet och gränslade stålhingsten fanns det inte en enda tanke på smärta. Inte heller en enda tanke på att det skulle bli några problem. Bara fokus på hur "hårt" jag skulle våga cykla för att benen inte skulle liknas vid något dåligt "secondhand köp" på den avslutande maran.

Cykelbanan började med 3 kilometer transportsträcka inne i Calella med en massa snäva svängar, fartgupp och människor som nästan fickas tvångshållas av funktionärer för att dom inte skulle springa över vägen och  i värsta fall rakt framför en cyklande triathlet.
När man väl var ute ur Calella började äntligen den "riktiga" cyklingen. Ryktet sa att det skulle vara en lättcyklad bana, men alla tre varven började med en hel del backar faktiskt. Både uppför och utför. Banan gick längs med kusten och var bitvis ganska vacker med utsikt över över det gröna medelhavet. Den var förlagd som en vändbana med ca 7 mil fram och tillbaka två gånger, och ett sista varv som vände efter ca halva sträckan. Jag inbillar mig att det var bansträckningen som gjorde att det var trångt och svårt att hålla 10 metersregeln (det vill säga förbudet att drafta eller ligga på rulle). Jag försökte verkligen hålla mig till 10 meter men det var svårt. För mig var de första milen en enda lång omkörning. Och då var det svårt att veta var man skulle ta vägen. En omkörning får ta högst 15 sekunder men jag var ju direkt framme vid nästa omkörning. Men tydligen så skötte jag mig okey för det var ingen av sherifferna (motorcykeldomarna) som antydde att jag höll på att bryta mot regeln.

Min cykling började riktigt bra. Det var ingen vind och cykelbenen kändes som nya. Det gick fort. Ett snitt på 33 km/h utan minsta ansträngning. Jag körde om den ena efter den andra. Roade mig med att läsa nummerlappar och heja på de som var svenskar. Såklart var det extra roligt att cykla om de  nummerlappar med K40-44 på (min mastersklass....) . Den här "cykeleuforin" varade i ungefär 3 mil.....Sedan hände det som absolut inte fick hända!! Jag fick PUNKTERING!!!! Jag började känna att det guppade märkligt i bakdäcket men hoppades att jag inbillade mig. Efter någon kilometer inbillade jag mig inte längre....Däcket var helt platt och jag cyklade på fälgen. FAN FAN FAN....Jag som inte tog med mig det extra tubdäcket! Varför tog jag inte det med mig?? Vet inte.....Jag trodde väl helt enkelt på turen. Tubdäck ska ju vara så svåra att få punka med... Jo, pyttsan....Jag har fått punka 2 gånger i mitt cykelliv och 100 % av gångerna har varit på tubdäck!!
Tårarna sprutade och jag kände mig som en liten unge som inte skulle få vara med och leka längre....Jag stannade inte direkt utan cyklade på fälgen (Det går att göra det eftersom det är tubhjul....) men det var såklart tungt och gick väldigt sakta. Jag ville förflytta mig framåt samtidigt som jag var försökte tänka klart. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag kunna komma tillbaks till min son Noa, som följt med oss ända ner till Barcelona och säga att tyvärr så fick mamma punka och kunde inte fortsätta...Förbannade mig själv för blogginlägg, Instagram och att jag själv flaggat vitt och brett för att jag skulle göra en Ironman! Jag borde givetvis gjort detta i hemlighet! Då behövde inte någon heller få veta att jag eventuellt skulle misslyckas....

JAG VILLE JU I MÅL!! Till varje pris!! Bestämde mig för att stanna och försöka få i en kolsyrepatron i däcket. Det gick inget vidare.....Försökte komma ihåg hur långt det var till cykel servicen, men jag hade ingen uppfattning om hur länge sedan jag hade sett en. Bestämde mig för att trampa vidare och hoppas på att det fanns hjälp inom rimligt avstånd. Det var otroligt tungt att cykla på fälgen och jag blev såklart omkörd hela tiden. Men jag vägrade att ge mig!! Jag skulle åtminstone ta mig till en servicestation för att se om de kunde hjälpa mig!! Jag vet ju att man inte ska cykla på en helt ny, icke förklistrad tub på fälgen....
Efter ca 6-7 kilometer så ser jag äntligen ett tält där det står BIKESERVICE!!! YES!! Nu får jag antingen en chans till eller så får jag kasta in handduken.
Hoppar av cykeln och ber på mina bara knän (nästan iallafall) och säger till cykelmeckaren;
"- PLEASE, help me....I´ve got a flat tubular tire....I want to finish so much.....Please.....Do you think you can fix it?"
Cykelmeckaren säger att om det "bara" hänger på däcket så kommer jag att ta mig i mål för han kan klistra en ny tub på fälgen. Han bad mig dock att ta det lite lugnt i svängar och rondeller så att inte däcket skulle krängas av hjulet....
Jag hade kunnat kyssa hans fötter! Efter 7-8 minuter lämnade jag servicetälten och ropade "-YOU ARE MY HERO TODAY"  Samtidigt som han skrev en saftig räkning på mitt startnummer......

Nu skulle inget kunna stoppa mig! Dom skulle få bära mig i vågrätt läge från banan om jag inte skulle ta mig i mål!
Efter några kilometer kom jag dock tillbaks till verkligheten. Det var långt kvar och jag ville ju fortfarande göra ett bra lopp. Så det var bara att "tagga till" och trampa, trampa, trampa så hårt jag vågade. Ut på andra varvet och vinden började tillta och backarna kändes både jobbigare och längre. Jag var tvungen att titta upp och fram ofta eftersom det var trångt och en hel del rondeller och därför började jag få ont i nacken. Men tiden går fort när man har roligt(?) så innan jag han blinka, så var jag tillbaka i Calella för att köra dom 3 sista knixiga kilometrarna in till T2. Sista kilometern gick förbi vårt hotell igen och gud vad jag hoppades att Noa skulle stå på balkongen så jag kunde få se en skymt av honom. Nacken höll på att gå av när jag vred upp huvudet för att titta upp på 7:e våningen och men DÄR STOD HAN JU och vinkade! Och nu lipade jag igen....Men av glädje, av att kunna vinka till mitt äldsta livsverk och att ha klarat av cyklingen trots allt.

Det tog mig 5 timmar och 39 minuter att cykla de 18 milen och jag var jag så enormt tacksam över att få hänga upp åbäket på min plats och säga "-du kan dra dit pepparn växer.....vi va vänner innan men det är historia nu....Vi får ta och göra upp nästa gång vi ses!!" .

In i tältet och fångade min röda RUN BAG (med strumpan). Av med cykelskorna och hjälmen och äntligen ner i löpardojjorna. En liten bit kvar nu bara....närmare bestämt ett marathon...

 

När jag kom hem till Sverige och packade upp min väska, förstod jag varför jag hade fått punka. Jag hade glömt ta på mig mitt Lyckoarmband som jag har fått av mitt yngsta Livsverk och som jag har haft på mig på alla mina Ironmanrace! Det hade legat kvar i väskan under hela Ironman tävlingen!! Och en sak är säker; Jag ska aldrig mer köra en Ironmantävling utan Linns armband runt handleden! Kanske ska jag inte heller köra utan en extra tubslang med mig......

Ironman Barcelona Del 1. EN TRILOGI I TRIATHLON

Jodå, jag fick den. Medaljen alltså. Dock inte utan en hel massa betalning i svett! Och en hel del tårar också faktiskt. Eftersom en Ironman är en lång kraftansträngning så blir det också ett långt tidsödande inlägg.... Och som bekant finns det ett arbete som inkräktar på fritiden...därför blir denna racereporten en trilogi ;-)

 

Här är del 1:

 



Att göra en Ironman i Barcelona innebär en massa andra saker att oroa sig för än för själva kraftansträningen. Så när jag hade lyckats asa på cykelväskan (som för övrigt vägde 38 kg!!!) på tåg, flyg, bussar, taxi, uppför och nerför trappor och över mina egna fötter och därefter satt ihop cykeln och insett att den funkade hade nervositeten lagt sig på ett behagligt plan.

När sedan alla andra logistiska omständigheter gick i lås så fanns det inget mer att oroa sig för! Inte ens för tävlingen i sig! Visserligen var havet helt galet vilt dagen innan starten och när vi provade simma på lördagseftermiddagen så fanns det en liten tanke om det verkligen skulle kunna vara möjligt att släppa ut 2600 triathleter i ett sådant hav?

 

Det vore ju förfärligt tråkigt att ha åkt ända ner till medelhavet och inte få göra en "hel" Ironman. Men vädrets makter kan man inte styra över så inte heller det oroade jag mig för. Prognosen för söndagen visade 3-4 sekundmeter, inget regn och runt 20 grader så jag valde att lita på den vilket senare visade sig stämma!


MORGONEN INNAN START
Att göra en Ironman vid medelhavet innebar också helt andra start- och måltider eftersom ljuset inte alls är det samma som på våra nordliga breddgrader. Så starten gick inte förrän klockan 08:45! Det var fantastiskt skönt att slippa ställa klockan på väckning mitt i natten!
Klockan 06:45 promenerade vi bort till starten som låg ca 1,5 km från vårt hotel. Det var fortfarande mörkt och det gick ett lämmeltåg av helspända triathleter på den mörka gränden precis bredvid strandpromenaden och RenFe tåget.

Vid växlingsområdet täckte jag av cykeln, fyllde triathlonflaskan med sportdryck och pumpade däcken. I min Bikebag stoppade jag ner en liten Zippåse med "Gott o Blandat" godis som jag kunde ha att tröstäta ute på cykeln. För övrigt bestod dagens rätt av Snickers, Enervit gel, Bars och allt annat som Ironmantävlingen langade.


Av erfarenhet vet jag att det är så lätt att vimsa omkring i växlingarna och leta efter sin Bikebag och Runbag på en ställning som har hundratals likadana påsar. Men Lotta Jänviljan kom på en snilleblixt! Vi band strumpor på våra påsar för att skilja ut dom i mängden! Suveränt genialiskt!!

Ser ni vår håsepåsar....?

När vi hade kollat påsarna en sista gång gick vi ner till stranden och starten. Vi värmde upp med lite simning och det var så skönt! Jag fick nypa mig själv i armen för att förstå att jag faktiskt var där! I medelhavet! På väg att göra min tredje Ironman! I väntan på starten i soluppgången och med fötterna på en halvkylig sandstrand kunde vi såklart inte låta bli att lipa lite! Det är så stora känslor! Jag kan inte riktigt förklara det! Men man är så ödmjuk inför uppgiften och tacksam och lycklig över att ha möjligheten att kunna starta i en Ironman!

 

IRONMAN SIMNINGEN

Starten för proffsen gick 08:30 och för de tävlande i mastersklasserna (dvs åldersklasserna ) klockan 08:45 och det var en rullande start, dvs chipet gick igång när man passerade en matta vid vattenbrynet. Jag hade valt att ställa mig längst bak i 1.15-1.19 gruppen. Strax innan vi började springa till vattnet kramade jag och Lotta om varandra och önskade varandra lycka och sedan var vi igång!

 

 

Havet var så där fantastiskt grönt och salt  och simningen var helt magisk! Banan var ett varv och Noa kunde se simmarna som en jetstream hemma från vår balkong.

Ett svagt sträck av Ironmantriathleter i medelhavet

 

Simningen gick bra. Jag hade bra koll på bojarna och det var "lättsimmat". Visst var det lite vågigt men inget som försvårade simningen (åtminstone så länge man inte har lätt för att bli sjösjuk!). Sista sträckan in till stranden var lite av vågsurfing faktiskt. Det innebar såklart vissa svårigheter att ta sig upp, eftersom vågorna bröts och slog upp ganska rejält på stranden och efter 3800 m gungig simning är man lite yr. Även utan vågor är det vingligt! Men i strandkanten stod det en massa funktionärer beredda att hjälpa till så att man inte skulle få benen omkullkastade av vågorna. Jag klarade ta mig upp mellan två vågor och när jag sprang över tidtagningsmattan så såg jag att simningen hade tagit 1 timme och 22 minuter. YES!! DÄR SATT DEN!!

 

En kort löpning och sen in i det stora tältet där jag lätt som en plätt kunde hugga min "håsepåse". Snabbt av med våtdräkten och på med strumpor, cykelskor, solglasögon och cykelhjälm. Fyllde "benfickorna" fulla med Gott o blandat, gel och Snickers för att sedan springa ut till Stålhingsten som stod vackert i sin spilta och väntade! Vi skulle komma att spendera flera timmar tillsammans! För nu jäklar skulle det bli "åka av"....

 

 

Fortsättning följer

.

Jag visste väl att det va nåt jag glömt...

Jag har ju glömt att simträna!!! 

 

Herre Gud! Tre dagar kvar till Ironman Barcelona! Hinner jag???

Okey, jag erkänner.... Jag har simmat en del, men inte tillräckligt!! För i vanlig ordning, så kommer jag på så här i elfte timmen, att jag borde förstås tränat mer, annorlunda, hårdare, längre men framförallt betydligt mer simning.....Men jag får helt enkelt vara nöjd om det bara är simningen jag har glömt och inte något som jag skulle packat ner i väskan när det är dags för start på söndag!

Jag har inte heller vågat kolla träningsloggen för att räkna ihop träningstimmarna och jämföra förra årets förberedelser till Ironman Kalmar 2014. Har jag tränat mindre??? Har jag tränat tillräckligt långa pass??Tiderna är åtminstone bättre men har jag verkligen uthålligheten? Men det får jag reda på tids nog... Sådär lagom vid 17-18 tiden på söndagkväll då jag förhoppningsvis befinner mig på IronMan maran på strandpromenaden i Calella, Barcelona. Då får jag svaret!

 

Men nu finns ingen återvändo! Cykeln är nerpackad för andra gången (var ju tvungen att öva mig på att sätta ihop den en gång också) och ligger inslagen i bubbelplast och elisoleringsrör i Canyonväskan. Jag offrar en av de två skumgummiplattor som skulle legat i locket och använder den ytan till att packa resten av grejorna. Det blir perfekt, men väskan kommer att vara sjukt tung....Det är ju det jag alltid har sagt! Utövar man triathlon behövs en Caddy! En TriathlonCaddy!

 

Skämt å sido ...

Faktum är att när jag står så nära inför något som jag tränat för så länge, blir jag plötsligt så fruktansvärt ödmjuk inför livet i stort. I det här skedet borde jag ju såklart ha bättre fokus på tävlingen och bruka allvar, men istället känner jag mig så enormt tacksam över att livet är snällt mot mig. För det är livet i stort, som är allvar! Det här är bara på lek....En lång, jobbig, smärtsam och fruktansvärt rolig lek som kallas IRONMAN!

 

 

 

Det finns skånsk dialekt....

....också finns det Lundadialekt!

Jag har nämligen suttit på Lunds Universitetsjukhus på föreläsning i två dagar och har haft fullt av tid (?) att filosofera på ditt och datt. En sak jag har funderat på är hur vi pratar här i Skåne.

Här i den exotiska södern har vi som bekant ett säreget sätt att prata (som i alla andra hörn av vårt avlånga land...) Men av någon konstig anledning så är den exotiska skånskan kanske inte förenad med rikssvenskan...Eller....? Rätta mig gärna om jag har fel ;-)

Det skånska språket har fler olika varianter. Till exempel Kristianstadsdialekten som säger ÖÖÖÖ istället för Å.
Ut i nordvästra hörnet, Helsingborg eller Ängelholm, där kan dom inte säga U. Nej istället säger dom UYJ. Till exempel _"-HYUNDEN FÅR INTE TA BYUSSEN TILL LYUND" .
I det sydöstra hörnet av Skånelandet som till exempel Hammenhög, Simrishamn och däromkring anser jag att den äkta skånskan finns. Där finns dom långa Ä:na och Ö:na och skorrande R:en. Bokstaven T är helt utrotad i och istället använder man bara D!
Sedan finns det ju Malmöitiskan som är en helt egen skånska dialekt.

 

Och till sist har vi "Lundadialekten" som skiljer sig på ett helt annat sätt från de andra varianterna på skånskan. Lund är ju vår Universitetsstad och det vimlar av akademiker och forskare i denna stad av klokhet. Vissa av dessa infödingar har lagt på sig ett sätt att prata så att man skulle kunna tro att de är inflyttade till Lund och helst ifrån Stockholm. I dom allra flesta fall är det inte så. Nej,de är födda och uppväxta i Lund. Denna Lundadialekt har till exempel Måns Zelmerlöf. Eller för den delen Anders Jansson från HippHipp. Båda är födda och uppväxta i Lund men bryter på Stockholmska. Exotiskt eller....?
Njae....tacka vet jag godingen från Trelleborg på det underbara ljudklippet från radioprogrammet PangPrego nedan:

Chiafröets vara eller icke vara...

 

Mirakelfrö eller inte, men nu har även jag trillat dit. Det tog några år för mig att "gå på" detta lilla obefintliga frö som heter Chia....Men om man är som jag, det vill säga alltid hungrig och ständigt sugen på en god middag så måste man hitta något att stoppa i sig som kan fylla ut och ge lite mättnad. Och faktum är att en Chiapudding är riktigt god!

 

Gör så här:

2 dl Mandelmjölk eller kokosmjölk

2 -3 msk Chiafrön

Vanilj pulver ca 1 tsk (OBS inte vaniljsocker!!)

 

Blanda ihop som det är eller mixa/krossa fröna (vilket jag inte orkar ....)

Låt stå i kylen över natten och ät det sedan som det är rakt upp och ner eller med lite frukt och bär, kanel eller nåt annat som kan förgylla smaken.

 

Chiafrö är, förutom dyrt...... väldigt innehållsrikt på protein, antioxidanter, Omega 3. Och gör man en Chiapudding kan man faktiskt förena nytta med njutning för det är faktiskt gott!

 

Imorgon är det Lidingöloppet! Detta roliga, jobbiga och stora terränglopp i huvudstaden. Jag tycker att det är något speciellt med Lidingöloppet. Det går när hösten är som bäst, naturen som vackrast och luften som bäst att springa i! Men i år blir det inget Lidingölopp för mig. För om en vecka åker jag istället söderut för att förhoppningsvis få några dagars sommarluft och lite "IRON" som lön för lång och trogen träningstjänst i den svenska sommarens regn och blåst.

Dom sista hårda träningspassen är i hamn och nu ska jag bara hålla mig frisk och se till att få med mig alla hundratals prylar i ett handbagage....

Det ska bli fantastiskt roligt och jag kan ofta nypa mig i armen och tänka drömmer jag  .....? Eller är det verkligen så att jag ska åka till Spanien, göra en IronMan och dessutom, förutom Lotta Järnviljan, få sällskap av mitt äldsta livsverk! Jag är så otroligt tacksam och glad och njuter så länge jag bara kan!

 

 

 

 

 

                                                                /Tro hopp och triathlon

Får nog lämna aftonklänningen hemma...

 

 

 

Nu har jag övat mig i att montera ner triathloncykeln och packa den i cykelväskan. Detta har jag skjutit upp länge, men nu vågar jag inte vänta mer. Det är ju dags att flyga till Barcelona om 11 dagar! Att  göra en Ironman i Spanien, och inte på hemmaplan, innebär att man har så mycket annat än själva racet att vara nervös för!
 

Väskan är en Canyon och den är hård på utsidan. Och i vanlig ordning har jag studerat på YouTube för att se hur man kan göra för att få ner cykeln i väskan. Alltså, jag bara undrar vad i herrans namn man gjorde innan Internet fanns......?

 

 

 

 

 

 

Jag började med att ta av hjulen och packa ner dom i de tillhörande hjulväskorna.

 

 

 

Därefter monterade jag av styret ifrån styrstammen och satte tillbaka alla skruvar och ringar. Såklart memorerade jag noga hur många ringar jag hade underst på styrstammen, det vill säga hur högt styret ska monteras tillbaka. Styret hänger ju fast i växel- och bromsvajrar så det fick ligga bredvid ramen. Därefter tog jag av sadeln och sköt ner sadelstolpen till det lägsta läget. Jag satte en liten markering på sadelstolpen för att markera vilken höjd den ska upp till igen. Sist men absolut inte minst skruvade jag av pedalerna. Dom kan ju sitta som BERGET!! Det gjorde dom faktiskt inte så det gick att få loss dom med en insexnyckel.

Sedan var det bara att lyfta i ramen i väskan, lägga styret bredvid, packa ner pedalerna i en platspåse och lägga sadeln på nåt lämpligt ställe i väskan. So far so good....

Men hjulen då!!!! Det blir ju liksom inget kul utan hjul.....  ;-)
Ett hjul gick i väskan utan problem men bakhjulet med kassetten var lite svårare att lägga ner på ett bra sätt. Men till slut gick den i alla fall att stänga.

 

För att skydda cykeln kommer jag att slå in ramen i isoleringsrör från Biltema och vira in växelpaketet, kedja och drev i bubbelplast. Sedan är det bara ett bekymmer kvar.....

 

Nämligen resten av alla triathlonprylarna! De ska ju få plats i ett handbagage......!!

Så det får nog bli träningskläderna till frukost, middag och kväll!!