tisdag 30 juni 2015

På jakt i 12 mil

Igår jagade jag solen. På cykel! Klockan 9 stod termometern på 13 grader och det var regntunga moln som gav ifrån sig lite lätta stänk. Men det var inget att be för än att ta på sig flera lager kläder, vindväst och en tilltro till att solen skulle vinna över alla gråa moln. Jag hade med mig bästa jägaren Lotta som aldrig är sen att hänga på. Det är bara att locka med lite kaden, funkar nästan varje gång ;-).

Dagens jaktmarker efter solen gick ner till Österlen och Kivik via Yngsjö, Olseröd, Maglehem och Brösarp. Och solen lyste med sin frånvaro kan man säga. Men när vi cyklade mellan Maglehem och Brösarp och tittade ut över Hanöbukten så sken solen i Kivik. Jaktlyckan skulle komma att bli god...



Brösarps backar
 
 
 
Vitemölla



Mysiga bygatan i Vitemölla
 
Kivik
 
När vi var framme i Kivik var det dags för ett depåstopp på Buhres.
Stekt sill och potatismos är ett måste här.....Dock inte det bästa valet av mat då sillen kan eventuellt smakas flera gånger om i Brösarps backar på hemvägen. Men den risken får man ta. För är man på Buhres så är det sill som gäller!
 
Buhres (med en fiskmås i bakgrunden som väntar på lite halvtomma tallrikar)

 
Men fanns solen i Kivik då?? Nej den såg vi över Ravlunda skjutfält. Ungefär där vi var, när vi såg solen skina över Kivik....

Men skam den som ger sig. På hojarna igen och jaga jaga jaga...Nånstans skiner den...Och ja mycket riktigt.
 
Hemma sken solen..... 

söndag 28 juni 2015

DNF i Båstad..

En månad av tystnad....Inte ett ord...inte en siffra i det här bloggträsket. Huvudet har vilat och kroppen har velat vila men inte fått....och det får man ju som bekant betala för...
Så i fredags var det dags för mitt livs första DNF (förutom repet i ÖtillÖ då). Jorå så att....är huvudet dumt så får kroppen lida. Jag tänkte ju nämligen putsa på mitt personbästa på milen och Klövernmilen i Båstad skulle vara perfekt för det. Om det bara inte vore för den envisa smärtan som kommer och går i min baksida i höger benet förstås. Men det kunde vara värt ett försök. Jag har ju trots allt kunnat springa utan att det blivit särskilt mycket sämre. I fredags kan jag berätta att smärtan KOM och det med besked. Efter ca 6 km började jag känna att det drog i baksidan av vaden och knävecket och vid 7 km sa det pang och det knöt sig som en käringknut i vaden. Det var stört omöjligt att fortsätta. Benet vek sig och jag var lika bedrövlig som en skadeskjuten kråka....

 






Idiotiskt....ja jag vet.
Men fy sjutton vad snabbt det hade gått om det inte hade varit för att jag var tvungen att bryta...Säkert en bra bit under 40 minuter. Och ja..... frågar du mig så kan hundar flyga och sommaren 2015 är säkert den varmaste på 10 år....

Skämt å sido, jag var inte i närheten av sub 40,om jag nu hade tagit mig i mål! Men skam den som ger sig. Plötsligt händer det och då jäklar ska jag stå med en ny nummerlapp på magen...Men först ska högerbenet få vila tills på lördag då det blir SwimRun i Kustjagaren Karlskrona

HÄR är tips om en minst sagt annorlunda tävling. Inget för mig dock, men jag kan inte sluta imponeras av alla sanslösa konstiga tävlingar som finns.

måndag 1 juni 2015

Utö SwimRun Race Report

 

 
 



 

 
Det må verka glamoröst med chartrad båt, Stockholms skärgård, Utö, bankett, rapparen Petter och alla andra vältränade människor. Men Utö SwimRun handlar om allt annat än glamour. Det är svinkallt, mögigt, obekvämt och på bekostnad av all fåfänga man kan tänka sig. Men tack vare att det är så otroligt naturnära så är det också en tävling och utmaning utöver det vanliga. I ärlighetens namn även utöver all sans och reson. Så det kanske behövs lite egenbrygd av ÖtillÖ-öl, bankett och skumpa till pristagarna för att vi ska tycka att det är värt risken.

För en risk är det helt klart att delta i en tävling som Utö SwimRun. Igår höll havet 6-11 grader och det var blåsigt som sjutton. Det gjorde att det på den södra sidan av ön var en del, citat Micael Lemmel; "riktiga rock´n roll simningar".
Därför hade de kortat den längsta simningen på 970 meter som annars skulle gått här nere. Och det var befogat vill jag säga. Det hade inte ens varit möjligt att ta sig i havet här. Vågorna slog upp på klipporna i en våldsam kraft. Det fanns även fler ändringar i bansträckningen på grund av militära övningar på vissa delar av ön. Detta ledde till att den totala sträckan blev lite längre. 35 km istället för 31 km löpning och 4285 m simning istället för 5500 m. Det kändes helt okey för vår del. Mindre sim och mer löp!

Men för att ta det hela från början så åkte vi med från Årsta brygga med den chartrade båten kl 07:30 igår morse. Solen sken och vi tackade vädergudarna för det, för i lördags var riktigt skitväder hela dagen.
Den chartrade båten ut till Utö


Med något lite bättre självförtroende steg vi faktiskt på den där båten denna gången. Jag gick över landgången med inställningen att INGET kan bli värre än ÖtillÖ!! På Utö SwimRun skulle längsta simningen vara strax under 500 m. Och det är ju faktiskt inte alls långt. Vi visste vad som skulle krävas och det gav självförtroende.


När vi kom fram fick alla deltagarna en kort race breifing av tävlingsledarna Micael Lemmel och Mats Scott. Och det går inte att undgå att märka deras enorma entusiasm och glädje över att ha skapat ÖtillÖ och Utö SwimRun.

Efter infon hade vi lite tid på oss att äta, bli ännu mer nervösa, fibbla med alla prylar och vela om vilka kläder vi skulle ha under våtdräkten. Skulle vi ha långärmat eller kortärmat? Så här i efterhand lyssnade vi dumt nog på våra "grannar" i gräset och tog kortärmat istället för långärmat. Nu tänker nog någon att det spelar ingen roll eftersom allt blir blött ändå. Men det gör ändå skillnad om man kan ha ett extra lager att värma med den kroppstemp. som finns kvar. För övrigt hade vi ullstrumpor vadkompression, våtdräkt, kortärmad merinoull tröja, öronproppar, tryckförband som stoppades in under våtdräkten och även en liten GPS (som visade sig att bara damlagen hade fått....va dom mer rädda för att bli av med oss kanske???)

Vi bestämde oss för att ta med linan även om vi nog inte trodde att det skulle vara lönt att koppla på den i dom relativt korta simningarna.


 

Team 2XL8 strax innan starten

 
Dagens dagkräm; ullfett
För att hålla det kalla vattnet på lite avstånd smorde vi förstås in oss i Ullfett. Vi övervägde att smörja in pannan också men valde att avstå på grund av risken att kleta ner simglasögonen. Nej, smärtan av iskallt vatten i pannan fick helt enkelt stå ut med.
 
När vi stod där på gräsmattan, mitt i alla förberedelser kom LIVE teamet och sträckte upp en mikrofon och kamera i ansiktet. "Får vi ställa några frågor?" "-öhhh javisst säger jag". Men 2 sekunder innan han startar kameran säger han att det är på engelska. "SHIT, engelska!!! Herregud jag kan ju inte ens tänka klart på skånska så här 3 kvart innan start"
 
Jag kommer knappt ihåg vad han frågade om, men att jag minns att jag svamlade om "Perfect day for SwimRun" "The beutiful nature" "did not finish on ÖtillÖ". "This i fun".
 
Klockan 10:20 gick starten och med samma flakmoppe som på ÖtillÖ i täten. Det ända jag tänkte på just då var "måtte vi hinna få upp värmen på dessa 2 kilometrarna innan vi ska ner i 7 gradigt vatten". Det var trångt i starten så det var svårt att springa på. Framme vid första simmet så stod det en funktionär och varnade och påminde oss att vattnet är jättekallt (detta var förstås svårt att glömma då det var det största samtalsämnet bland alla innan start). Hon skrek om och om igen "-Ta det lugnt så att ni inte chockar kroppen". När jag vände ner huvudet i vattnet för att ta dom första crawltagen så tänkte jag att det faktiskt gjorde riktigt ont i ansiktet. Skulle det vara möjligt att gå ner i detta svinkalla hav 15 gånger under dagen. Men hur konstigt det än låter så vänjer man sig. Efter några minuter så ändrades fokus från tveksamheter, till att ta sig fram fram, fram, snabbt och kraftfullt för att hålla cirkulationen uppe och kylan på avstånd. Vi valde att inte ha linan och det gjorde att vi kom ifrån varandra (kanske mer än dom 10 meter som var tillåtet...). Men det fanns inget alternativ. Det var för farligt att invänta varandra i vattnet. Att vara stilla i vattnet var inget alternativ. Utan vi var tvungna att ta oss fram så snabbt man bara kunde utifrån sin egen kapacitet för att hålla ångan uppe. Vi kom överens om att lägga upp simningarna så, utan lina.  Den som kom först väntade på land vid uppstigningarna. Vi fick helt enkelt ta den risken att få en varning.


 
I- och uppstigningarna i havet var på dom allra flesta ställen "obanade". Det vill säga från höga hala klippor där man på flera ställen fick hasa sig i på rumpan och sedan kasta sig i för att inte riskera att vricka fötterna. Många av löpsträckorna var väldigt svåra och gick över stock och sten och ner i gyttja eller nedför och uppför stora klippblock. På flera ställen var det djupa och breda klyftor på klipphällarna som man fick hoppa över, och ni kan ju tänka er hur det är med ben och fötter som känns som dom är tagna från frysdisken på ICA. På ett ställe sprang vi om ett lag som höll på att gräva upp en av sina skor som sugit fast i gyttjan. Förlåt, men vi kunde inte låta bli att skratta....
 
Klockan 14:00 var den första och enda Cut Offen under racet (dvs tiden då man var tvungen att passera en viss depå). När vi hade varit igång 2-3 timmar så tänkte jag att det kommer inte vara några problem att passera Cut Offen i tid. Det baserad jag på att vi hade väldigt många lag runt oss och bakom oss. Men när klockan började närma sig 13:30 så började jag faktiskt bli lite orolig. Kunde det vara så att vi redan hade passerat den utan att märka det?? Eller var sjutton var den? Om den inte skulle uppenbara sig där när som helst så skulle det vara många lag som inte skulle klara sig över på andra sidan. Däribland kanske vi... Men klockan 13:45 passerade vi Båtshaket, där CutOffen var. Med BARA 15 minuter tillgodo!! Vad hände?? Var det kanske innan CutOffen som banan var förlängd?? Med tanke på hur många lag vi hade bakom oss så borde det varit många som inte klarade sig hit.
 
Men vi gjorde det och det var en delseger för oss! Nu visste vi att vi skulle få springa i mål eller krypa för den delen, för i mål skulle vi! Om vi inte skulle ta oss i mål skulle dom behöva bära oss därifrån på bår. Och visst fanns det en risk för det, med tanke på alla ställen som man passerade där det faktiskt kunde hända allvarliga olyckor.
När vi hade passerat Båtshaket sprang vi ut på den södra delen på ön. Där skulle den långa inställda simningen varit.Den var vi väldigt tacksamma för att slippa! Det hade inte ens varit möjligt att ta sig i havet här. Det gick så höga vågor att det slog upp på klipporna och havet fullkomligen vrålade ut sin styrka. Vi sprang uppe på klipporna här istället, men vi skulle ändå få uppleva lite "rock ´n roll simning" som Mikael Lemmel hade uttryckt det på info mötet på morgonen. Jo, jag tackar...... Framme vid nedstigningen var det inget att tveka på....ner i torktumlaren bara! Och herregud vad man flög upp och ner på vågorna. Det var svårt att simma ut från klipporna då vågorna slog emot en hela tiden och när man väl hade kommit ut en bit så blev jag nästan sjösjuk av att det gungade så mycket. Sedan kom den farligaste av alla 15 uppstigningarna. Vi skulle åla oss upp på glashala klipporna med vågor som slog emot oss hela tiden. Det var flera stycken som tappade fästet och blev omkullkastade av vågorna. Det kunde faktiskt gått riktigt illa där om man åkt med huvudet före in i klipporna. Men det gick bra. Vi kom upp till slut.
 
Ute på södra delen av ön var också vattnet som kallast. Då hade vi varit igång i 4 timmar och det började ta ut sin rätt. Löpterrängen var bitvis så svår att det var omöjligt att få upp pulsen och därmed värmen. Jag började längta efter slät mark och den långa löpningen på 9 kilometer. Jag svor en ramsa i skogen över "j-kla skitterräng". Och då plötsligt uppenbarar sig en grusväg och jag skriker till Lotta YES!! TACK FÖR DET! Nu blir det lite Rock ´n Roll löpning!! Flera kilometers skön löpning..... Många lag var trötta och hade börjat gå. Men vi kände oss starka. Här lade vi två damlag bakom oss så pass mycket att dom omöjligt skulle kunna passera oss i någon av dom två simningar som var kvar.
 
Men visst var vi också trötta, men vi peppade varandra och bet ihop. Efter sista simningen så hade vi bara 650 meter löpning fram till mål. Och vad vi njöt!! Vi njöt och grät över att vi lyckades denna gången!! Målet var kantat med människor som hyllade oss med applåder och kommentarer om hur bra vi var! Så hand i hand sprang vi i mål. Stolta som sjutton och med glädjetårar som inte gick att hejda! Vi stod och kramades och grät någon minut där i målet! Förra gången vi var här grät vi över ett rep vi inte lyckades passera, denna gången grät vi över att vi fick vår revanch och uppleva denna helt sanslösa utmaning hela vägen ända in i mål!!
 
 
TACK fina starka Lotta! Min bästa Teamvän i  2XL8!
 
Vår sluttid blev 6.11 och Vi blev 12:a i damklassen.
Totalt kom vi på 119:e plats av 198 startande lag.
Av alla 198 lag var det 151 som tog sig i mål.