måndag 16 oktober 2017

Vecka 6

Nu är jag inne på 6:e veckan med ett högerben som håller på att driva mig till vansinne. Det är helt galet vad smärta kan göra med sinnet. Just nu är jag precis allt det jag inte vill vara. Jag är tjurig, gnällig, egotrippad och det finns inte tillstymmelse till spontanitet. Det lilla jag kan göra kretsar runt mitt ben och får utföras när jag har full effekt av smärtlindringen. Många säger till mig att "det måste vara extra svårt för dig som är van vid att träna och aldrig vara still" Skitsnack tänker jag.... det här är svårt för vem som helst. Det är smärtan som är svår, inte avsaknaden av träning. Och vad som  händer om jag inte blir av med smärtan.
Men visst saknar jag träningen...Att kunna göra det man vill och brinner för. Men att detta skulle vara extra jobbigt för mig köper jag inte. Det här skulle jag inte ens önska min värsta fiende.

Men jag har bestämt mig för att komma tillbaka. Men fram tills att jag har magnetröntgats så är detta ett vakuum. Jag låter bara tiden gå. Jag gör som sjukgymnasten har sagt, små coreövningar, promenerar lite och ser till att inte smärtan får segra..... Just nu står det 2-1.....till smärtan....



fredag 6 oktober 2017

Långpass, piller och tid




Långpass idag.... Jodå så att.... 5 kilometer promenad är det jag kallar långpass just nu. Jag har ju gjort framsteg och KAN faktiskt promenera nu. På söndag är det 4 veckor sedan smärtan i mitt högerben kom och jag har gått från hopp till förtvivlan hur många gånger som helst under denna tiden. När jag har full effekt av smärtstillande mediciner är jag smärtfri för att en timme senare varit helt oförmögen att stå stilla på grund av att smärtan sätter igång igen med full kraft. Remiss till Magnetröntgen är skickad och jag hoppas att få komma till så snabbt som möjligt för att få besked på om det här är ett diskbråck eller inte.
Jag har accepterat min situation och har slutat att testa om jag  klara mig utan piller. Det gör mig bara ännu mer förtvivlad när jag får bakslag hela tiden. Nej, jag tar vad jag behöver och låter tiden gå. Det tar minst två månader för ett diskbråck att läka och jag hoppas vid min gud att detta kommer att läka så att jag slipper lägga mig under kniven.
Så fram tills dess promenerar jag, äter piller och låter tiden ha sin gång



måndag 2 oktober 2017

Hårfönmysteriet

Spöken....finns dom? Ja, absolut finns det spöken, livs levande spöken. Inga namn nämda... Men inte finns det väl riktiga spöken, eller...?
Men vem sjutton satte på hårfönen här hemma  tidigt i lördagsmorse då? Jag vaknade nämligen av att jag hörde någon föna håret i det rummet där hårfönen alltid hänger. Jag steg upp för att fråga mitt äldsta livsverk när han skulle börja jobba. För det hade jag totalt missat. Men hör och häpna, när jag öppnade dörren till det så kallade orangeriet (där fönen alltid finns) så fanns där ingen. Men fönen blåste med full styrka där den hängde på väggen. Då var det ljumma vindar i orangeriet vill jag lova.

Mitt hjärta slog några extra slag men jag tänkte förstås att det var någon av barnen som hade glömt stänga fönen bara. När jag in på deras rum för att tillrättavisa och säga hur viktigt det är att stänga fönen ordentligt, så såg jag till min stora förvåning att båda två sov som bebisar.....

Det här mysteriet har vi nu analyserat, vänt och vridit på men ingen vet hur det har hänt.

Är det möjligen någon som har försökt blåsa liv i nåt gammalt spöke.....


fredag 29 september 2017

Från 100 till 0

För tre veckor sedan slog den till. Smärtan från helvetet. En kniv i baken och sedan var det haj och goddbaj till allt vad träning heter. Okey.... det är ingen synlig kniv men den känns i min skinka och gör dödens ont i varje rörelse och bränner som eld långt ner i vaden. Jag har haft lite känningar i höfterna och ryggen under en längre tid och även slarvat med att gräva, bära och sitta på huk. Låter klent, eller hur.... Hur kan man göra en Ironman och inte kunna gräva ett hål i trädgården? Men så är det. Jag har en dålig rygg och det finns vissa saker som jag under åren har lärt mig att vara försiktig med. Och det är oftast sådana saker som ändå inte är särskilt roliga, så jag har lätt kunna att säga "-tack, men nej tack" till den där rabatten som är full med ogräs.... Men har man gjort en Ironman känner man sig stark som Pippi Långstrump och vad kunde väl lite grävande och kylskåpsbärande (!) göra med min odödliga kropp.... :-s . Det sa inte pang, klick eller nåt sånt utan smärtan utvecklade sig över några timmar och slutade med att jag överhuvudtaget inte kunde röra mig utan Voltaren och Ipren. Livet förvandlades från en actionfilm till en svartvit gammal film som går i slowmotion. Men jag är faktiskt ganska positiv av mig trots att det inte låter så här, så jag hoppas varje dag att jag ska slå upp ögonen och känna att smärta är borta. Nu har snart tre veckor förflutit och den dagen har inte infunnit sig än. Snarare tvärtom så har det blivit värre. Mitt hopp är dock att eftersom fulldos Voltaren tar det mesta av smärtan och att jag då åtminstone kan stiga upp och ur sängen och jobba så borde det "bara" vara Ischias och inget diskbråck. Jag har redan lagt massor med pengar på att legitimerade personer ska tala om för mig det jag redan själv förstår. "-det verkar vara falsk ischias" "- ta smärtstillande och vila" "-du får ge det ett par, tre veckor" "-jag kan skriva ut starkare mediciner till dig" "- kan vara muskelinflammation" "-akupunktur kan hjälpa". Det är väl klart att ingen vet med säkerhet hur det ser ut i min ryggrad och jag vet att man inte kan skicka kreti och pleti till magnettomografi så fort man söker för lite krämpor. Nej, jag får helt enkelt vänta och låta tiden utvisa om jag behöver någon MR eller inte. Under denna tiden går jag åtminstone till en duktig sjukgymnast. I första hand för stötvågsbehandling för min hälsena. Men den stackars senan har definitivt hamnat på undantaget. Vi hinner inte med den, utan fokus läggs på min rygg och högerben. Så tiden går åt till Akupunktur, tips och råd om hur jag ska göra för att fungera när smärtan från helvetet sätter igång. Så numera är jag och pilatesbollen ej längre ifrån varandra än några meter. Plötsligt behöver jag nämligen inta ryggläge med fötterna högt för att minska pådraget av smärta.
Det här är inget "tycka synd om" inlägg utan bara mitt sätt att påminna hur viktigt det är att vara tacksam över det man kan och inte gräma sig över tider som inte infinner sig, träningspass som inte hinns med eller några kilo hit eller dit.
Så ut och spring, promenera eller cykla! Bara för att du kan......

onsdag 6 september 2017

Swimrunsäsongen 2017

Jag kan inte fatta att det är ett helt år sedan jag var med i ÖtillÖ. Jag minns det som om det vore igår. Det var en skräckblandad känsla att starta i ÖtillÖ och en sanslös lycka att få springa i mål. Känslan är svår att beskriva. Årets version av ÖtillÖ var tydligen en ännu tuffare historia. På LIVE sändningen redovisade man 20 - 22 sekundmetrar vid starten i Sandhamn och det gjorde att jag med ännu större tacksamhet kände att det var 2016 som var mitt år och inte i år.

Det har trots allt blivit ett par Swimruntävlingar för mig i sommar.
Först ut var Borås Swimrun där min tänkta lagkamrat fick lämna återbud i sista sekund. Så en dag innan tävlingen fick jag en ersättare som springer som en gud men är en rookie på Swimrun. Jag hade inget att förlora så vi åkte upp och startade. Tyvärr fick vi kasta in handduken på den första långa simningen och för första gången använda den obligatoriska visselpipan. Vilket i sig var en bra övning, då det visade sig inte vara helt enkelt att få ljud i en visselpipa som är full med vatten. Vi skrattade åt det hela och fick åka motorbåt till målet istället. Det blev ju trots allt en trevlig helg i Borås och en taggad lagkamrat med hem som verkligen vill göra det igen men då vara lite bättre förberedd med mer simträning i öppet vatten.


I nästa Swimruntävling var jag den som var ersättare. Det var i 2XU Island Challenge i Karlshamn. En Swimruntävling som är 24 km lång varav 4000 m är simning.


24 km låter som en enkel match men fördelat på 25 löpningar och 25 simningar innebar det många växlingar mellan land och hav. De flesta landsträckorna var obanade med löpning på, klipphällar och över stock och sten. Det var även ofta svåra uppstigningar ur havet där man på vissa ställe fick asa sig upp på snorhala klippor. Men vi gjorde bra ifrån oss. Vi spillde ingen onödig tid i växlingarna och sprang och simmade allt vad neoprenet höll för.


2XU Island Challenge i Karlshamn var en riktigt rolig och utmanande SwimRun tävling och betydligt tuffare än den lite längre tvillingen Kustjagaren i Karlskrona


Vi sprang i mål på en 13:e plats i mixklassen och det var vi sjukt nöjda med det.
Vill man läsa mer om 2XU Callenge kan man klicka HÄR

Nästa Swimrun tävling i år var Immeln SwimRun som jag och min trogna gamla parhäst Lotta deltog i.
Vi hade en startplats tillgodo eftersom vi faktiskt vann damklassen för två år sedan. Den starten sköt vi upp 2016 då jag var på ÖtillÖ men i år hade vi bestämt oss för att starta. Det var alldeles för längesedan vi stod på startlinjen med ett rep mellan oss och nu äntligen var det dags. Vi bytte dock distans till den korta sprinten av olika anledningar men mest för att jag var sliten efter min Ironman lördagen innan.
Team 2XL8 (som för övrigt ska uttalas "Two times Lotta" och inte "Txo X late" som speakern sa när vi sprang i mål ;-)
En sprint betyder kort....men fort. Och jag var taggad till tänderna när vi startade och repet mellan oss satt på redan från start. Vi var första lag upp redan efter första simningen och jag blev ännu mer taggad. Må hända att vi varken var dom starkaste löparna eller dom snabbaste simmarna i klassen men vi är sjukt bra på att skifta mellan land och vatten. Men Immeln Swimrum är sannerligen ingen "Walk in the park". Hela sjön är full av sten och vattnet är becksvart. Det innebär att man ser inte ett iota var man sätter fötterna i vattnet. Inte heller vad man har under sig när man kastar sig på magen för att börja simma. Och bottnen är hård, stenhård för att vara exakt! Lotta fick en stor sten rakt i magen vid en istigning och man slog i både knä, fötter och armbågar. Men vi var grymma och utmed banan höll vi undan för lagen bakom oss. Jag missade snitslarna vid två tillfälle och när vi hade ca 2 km kvar till mål och vid den sista lilla felspringningen så var olyckan framme... Lotta slog i en stubbe, ramlade handlöst och stukade fotleden rejält. Jag sprang då först och märkte att hon ramlat först när det tog tvärstopp i linan. Fyy vad jag tyckte synd om henne... Hon blödde på knäet och kunde knappt stå på sin fot. 2:a och 3:e laget kom och sprang om oss där och då. Dom frågade om vi behövde hjälp och vi sa nej vi klarar oss. Det gjorde vi också men Lottas fot blev illa tilltygad. Lotta kunde linka ömsom småspringa i mål och vi var för en kort stund lite ledsna över att ha blivit snuvade på segern för att olyckan var framme. Men vi höll modet uppe och kämpade oss i mål
När vi hade korsat mållinjen så var vi lyckliga över att äntligen gjort en Swimrun tävling tillsammans igen. Vi frossade i öl och god chiligryta efteråt och var väldigt nöjda med att komma 2:a i damklassen och totalt på 3:e plats


Swimrun är verkligen inte förutbestämt. Vad som helst kan hända utmed banan. Och det är helt klart en idrottsform som är här för att stanna. Frågan är bara när den blir en erkänd sportgren.

söndag 27 augusti 2017

Ironman Kalmar Del III

Sista kilometrarna på cykeln koncentrerade jag mig på att kunna komma in till löparskorna och SLIPPA upptäcka att benen satt kvar på cykeln. Lätta växlar, lätta växlar....Men ändå en kamp mot klockan som började närma sig 6 timmar. "Jag måste för fasiken komma in på "rätt" sida om 6 timmars strecken" Jodå 5,59 ....Tack för det, benen!
Men när jag kom in till växlingsområdet för att byta till löpningen var jag inte alls på humör. Cyklingen hade inte alls gått som jag hade hoppats på och jag var lite smått besviken. Jag hade helt enkelt inte tillräckligt med kraft att stå emot vinden som jag tyckte kom i alla möjliga riktningar (det gjorde den ju förstås inte men jag måste ju skylla på nåt.....)
När jag sprang till min löparpåse i växlingsområdet så tänkte jag att "jag kommer aldrig bli vän med den hojjen igen men nu glömmer jag det för tillfället. Nu är det fokus framåt och inte bakåt". Känslan när man tar upp fötterna ur ett par hårda och kalla cykelskor och stoppar ner dom i ett par Asics Kayano är nästan obeskrivlig. Det känns som att man stoppar ner dom i två mjuka HÄSTEN sängar med härliga madrasser som lägger sig som bomull runt hela foten. Det sista man gör är att knyta fast duntäcket ovanpå dom och säga NÄHÄDU...Trodde ni att ni skulle sova? WAKIE WAKIE....Nu ska det min själ springas. 4,2 mil för att vara exakt.
I ungefär samma sekund som man kom ut från växlingsområdet i Kalmar så var alla negativa tankar som bortblåsta. Man sprang bokstavligen ut i en tunnel av hejande människor. Och här hade dom stått och väntat på alla oss triathleter som BARA gör det här för att vi tycker det är en rolig utmaning. För alla dom som jagade en placering hade kommit ut från växlingsområdet för länge sen.
Jag höll huvudet högt och vinkade till några som läst på min nummerlapp och hejade på mig med mitt namn. Benen verkade ha hela min blodvolymen i sig och var tunga som bly men i detta publikhav vill man ju se lätt ut. Så upp med hakan och bit ihop!
Det var en lång sträcka mitt inne i Kalmar och massor med folk. Tunneln av människor verkade aldrig ta slut. Just då ville jag att den skulle ta slut. Och en stund senare var jag ute ur centrum och inne i skogen en kort sträcka. Det var så skönt...Komma undan, gömma sig en stund. Löpningen gick tungt, fruktansvärt tungt. Men Kalmar Ironman är och förblir en publikfest! Det är helt galet vad publiken gör för löparna! Och det hjälper till när tankarna och kroppen är tung som bly. När jag kom fram till Neptunusvägen på första varvet trodde jag knappt mina ögon. Detta villakvarter hade förvandlats till en arena av ballonger, ljudanläggningar, och hör och häpna, en hejarklack som var upphissade i en lyftkran10 meter rakt upp i luften. Där uppe satt dom under ett parasoll och skålade för alla löpare som kom.

Men för att återgå till min avslutande löpning på Ironman så var det en kamp. En kamp mot tröttheten och en smärtande hälsena. Men mitt i allt detta var det också en sanslös lycka av att äntligen få vara där, på Ironmanbanan. Att få uppleva det en gång till trots allt. Träningsåret som har passerat har varit kantat av skador och två rejäla sommarförkylningar. Och det skulle definitivt inte bli min snabbaste Ironman, men jag hade kunnat starta och jag skulle ta mig i mål!

Men visst SKA man kanske ha ett mål. Och jag hade ett mål som inte "bara" var att ta mig i mål. Men det är också viktigt att acceptera att det inte alltid blir som man har tänkt sig. För vad gör det? Det är bara att bryta ihop och komma igen. Och bryter ihop och kommer igen det gör man hur många gånger som helst under en Ironman. Och hade man inte bitit ihop hade man aldrig tagit sig ända fram till mål.
Jag bet ihop och började kunna le när jag var på nedräkning. Det vill säga när jag hade passerat 21 km på löparbanan. Jag erkänner, det var tufft denna dag. Men jag hade en liten hejarklack som var min livslina och jag sprang och tänkte på dom hela tiden och hur kul det var att se dom varje varv. Jag letade febrilt vid de passeringar där jag visste att dom skulle stå. Letade efter kepsen på mitt yngsta livsverk för att kunna upptäcka dom på långt håll. Och när jag såg dom var det som en våg av värme och energi gick genom hela kroppen. Tänk att dom tre stod där en hel dag bara för att heja fram mig! Det är minsann jobbigt bara det! Dom fick ju ingenting. Jag fick ju åtminstone en ryggsäck och tröja för mödan.
Jag längtade så enormt efter den tredje gummisnodden på sista varvet som skulle berättiga mig till att springa in i mål och slippa springa vid sidan om. Tänk vad en liten gummisnodd kan göra med hjärnan. När tre gummisnoddar satt runt armen och alla smärtor var som bortblåsta. Det var till och med så att jag undrade vad jag hade sysslat med dom andra 4 milen... Det här kändes ju hur lätt som helst. Jag la mig i omkörningsfilen och nu var det bara ett enda långt ärovarv på 2 kilometer kvar.


Jag sprang in i mål på 11 timmar och 56 minuter. Det tog jag dock reda på långt senare. Det kändes inte viktigt just då. Jag hade kommit i mål och jag ville komma och tacka mina nära och kära. Och där stod dom ju. Dom tre musketörerna! Jag ville hylla dom lika mycket som dom hyllade mig! Det blev ett kramkalas och den obligatoriska "efter" bilden då man tror att man är snyggast och starkast i hela världen.....



Nu sätter jag punkt för årets stora träningsmål och det känns riktigt skönt faktiskt. Nu ska jag börja ta tag i hälsena och vad och faktiskt göra allt det där som jag har skjutit upp till efter Ironman. En Ironman är fantastiskt roligt men det tar mycket tid! Ibland har man tiden och ibland inte, men har man en Ironman framför sig måste man ta tiden, kontrollera tiden och ta vara på tiden...
Tid HAR man nämligen inte, tid TAR man. Man lär sig prioritera. Vad måste man göra och vad kan vänta? Vissa saker sätter man inte på vänt oavsett... men de saker som fått vänta ligger framför mig nu.


Stort tack till alla, inte minst mina två livsverk som accepterar mig och stöttar mig i mitt sätt att vara och leva.




HÄR finns mitt resultat i Ironman Kalmar 2017




onsdag 23 augusti 2017

Ironman Kalmar 2017 Del II

Efter 3800m simning i Kalmarsund och ca 5 minuters tid i växlingsområdet var det dags för 18 mil på cykeln. Hur tänker man när man har 18 mil cykling fram till att man ska starta springa ett Marathon? Det kan ju knäcka vem som helst. För min del är det bara att försöka tänka att det är roligt att cykla. När det är jobbigt eller motvind eller uppförsbacke tänker jag alltid att snart blir det medvind och lättare igen. Så när vinden blåste i ryggen på Ölandsbron så visst jag att vinden skulle vara mot eller möjligen från sidan på väg söderut på Öland. Men DÄREMOT i Degerhamn vänder banan norrut igen och vinden och då skulle vinden bli gynnsam. Men nere i Degerhamn var jag sliten och då hade jag bara cyklat ca 6 mil. 6 mil!!! Herregud, det var ju bara en tredjedel! Jag brottades med negativa tankar och var mest irriterad över vinden som bokstavligen satte käppar hjulen. En stor käpp i hjulet höll jag också på att få, när jag mitt under en omkörning plötsligt hade en tillfällig vägavdelare mitt framför cykeln.
Jag såg min egen cykelkrasch spelas upp i huvudet och jag kunde riktigt känna känslan av att nu var det slut. Kanske inte hela livet men åtminstone tävlingen. Men av någon outgrundlig anledning körde jag bara på kanten med framhjulet och det small som bara sjutton. Med hjärtat i halsgropen av att faktiskt ha klarat mig från att vurpa så blev plötsligt resultat, målgång och hela Ironmancirkusen betydelselös....Åtminstone i ca 30 sekunder...Sen var det full fokus mot mål igen. Efter att jag korsat Alvaret i den djävulska motvinden skulle jag över Ölandsbron igen och efter det var det ju bara 6 mil på fastlandet kvar. 6 sketna mil. Ungefär som fram och tillbaka till jobbet hemma. Men när jag  gav mig ut från Kalmar dog motivationen igen. Motvind, motvind motvind i alla väderstrecken kändes det som. Skit också... Jag som skulle glänsa lite med en bra cykeltid. För jag hade bestämt mig att det skulle inte vara någon mening med att spara på krutet till löpningen för jag skulle troligen ändå inte springa fort pga min ömmande hälsena. Och när cyklingen äntligen var över efter knappt 6 timmar så fanns det mycket riktigt inget krut i benen kvar....



tisdag 22 augusti 2017

Ironman Kalmar 2017 Del I

I söndags var det dagen efter....dagen efter det stora triathlonpartyt i Kalmar. Nästan 2500 atleter steg upp ur sängen denna morgon och jag tror alla kände att dom levde. Däremot såg många ut som spökena i Walking Dead...

Jag är en av dom. En av dem ca 2000 som korsade mållinjen i lördagskväll och hyllades som hjälte. Och nu går jag här som ett Frankensteins monster och stolt Finisher i Ironman Kalmar.
Men någonstans i närheten av Alvaret på Öland i lördags förmiddag, höll jag på att tappa modet.....

Flera timmar tidigare än Alvaret på Öland ösregnade det, och när klockan ringde 03:50 så vräkte regnet ner. Ölandsvindarna blåste så det ven runt husknuten men jag litade blint på min YR-väderapp som spådde regnstopp kl 06:00 och vindar på 5-6 mps. Jag ville ju så gärna att det skulle vara bra förhållanden för min egen skull men såklart också för värdefulla supportercrew.


Väderappen hade rätt när det gällde regnet. Det slutade nämligen ungefär samtidigt som vi körde över Ölandsbron på väg in till starten. Så när jag stegade in i växlingsområdet en timme innan start för att tömma sportdryck i min cykelflaska så var det "bara" gråa moln och inget regn. En timme innan start på en Ironman är stämningen i växlingsområdet så laddad så att man nästan kan ta på den.
Yrvaken och vettskrämd
 Min cykel hade jag preparerat dagen innan med tejpade gel, mitt lyckoarmband och reservtub och kolsyrepatron. Den var minst sagt pimpad. Jag kollade bara så att allt var kvar och att däcken var hårda och sen gick vi vidare ner till simstarten. Kalmar Sund låg kavlugnt och jag var icke ont anande om den vind som skulle blåsa upp om ett par timmar.

Jag seedade mig till 1,30 gruppen, det vill säga att jag förväntade mig att simma på det. Och klockan 06:50 stod jag där barfota, på den kalla våta asfalten och lyssnade på Kalmar Ironmans egen hyllningssång och fick i vanlig ordning gåshud;
"Just idag är jag stark,
just idag mår jag bra
jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida"


Men jag kände mig ganska klen just då faktiskt. Det här låter konstigt men hade det "bara" varit ett Marathon denna dag hade jag aldrig startat. Min skada i hälsenan har varit en följetong och jag har inte haft många smärtfria löpningar denna säsongen. Men nu var det ju en Ironman som stod för dörren och all kraft, tid och pengar som jag har lagt ner skulle inte förspillas på en fjantig hälsena. Jag tänkte att jag gör mitt yttersta på simningen och cyklingen så får väl löpningen bli som den blir.

När starten gick kl 07:05 så rullade startfältet med dom 2500 atleterna sakta men säkert ner i Kalmar Sund. Vattnet höll nog ca 20 grader och jag hade försökt memorera simbanan som jag faktiskt tyckte var ganska knicksig. Men det visade sig att den var nog väl genomtänkt för det var en bra simning. Det var inte mycket vågor och inte alls svårt att hitta rätt väg mot bojarna. Bara man kom ihåg gula bojar på vänster sida och dom orangea på den högra. Med mina mått mätt gick simningen bra. Den senaste tiden har jag börjat andas i tvåtakt istället och det ger mig mer syre och mer kraft och kanske lite lite mer fart. Men visst tog det lång tid...Så jag låg där och kände maneterna som gele på händerna och tänkte på hur otroligt bra mina simglasögon var och på hur fort jag skulle kunna cykla i den fördelaktiga och ganska svaga vinden på Öland......
Den sista biten i den svarta skitiga kanalen avslutade jag med simma klockrent rakt in i räcket på uppstigningsrampen. Som om yrseln från simningen inte räckte!? Men trots det kunde jag sätta ganska stadiga ben på land igen efter 1 timme och 31 minuters simning. Jag tog mig några sekunder att stanna till under sprinklern för att skölja av den värsta smutsen från ansiktet.

Nu sprang jag och högg min blåa cykelpåse. Snabbt av med våtdräkt, på med cykelskor och hjälm och sedan ut till cykeln. Som vanligt var det inte så många cyklar kvar när jag kom upp från simningen men kanske, kanske några fler än det brukar vara...

Men vad var nu detta....Det blåste ju som sjutton. Jag tog cykeln och sprang ut från växlingsområdet och hoppade på. Inget att hänga läpp för ...Motvind föder medvind någonstans och jag tänkte att jag kommer bara att behöva cykla halva banan. Andra halvan kan jag åka i medvinden... Eller......

Fortsättning följer...




torsdag 10 augusti 2017

Triathlon....pau redigt....

....som vi säger här i Skåne


För så kändes den nya versionen av Malmö Triathlon som avverkades i helgen. På riktigt alltså. Jag startade mest för att få en riktig genomkörare som det ju heter, och testa alla prylar inför IM Kalmar den 19/8. Och eftersom jag ville ha lite valuta för pengarna valde jag den längsta distansen denna dag dvs Olympisk (1500 m, 4mil, 10 km) och den fanns bara i motionsklass i år. Men trots "bara" motionsklass var det inte mindre proffsigt för det. Det var massor med folk på Posthusplatsen där tävlingsarenan låg, (för er som kommer ihåg och är riktigt gamla, ungefär som jag då alltså...så är det där dom gamla Danmarksbåtarna la till förr ;-) Där var till och med möjlighet till dykstart ifrån kajen och fina blåa mattor vid målområdet och uppbyggda läktare. Allt för att man skulle känna sig som en triathlet på redigt :-)

Det var just det jag fick för mig att jag skulle prova. Det vill säga uppföra mig och leka ett "pro" denna söndag....Så när starten gick och tävlingsfältet "rullade" i vattnet om 10 personer var 10:e sekund så stod jag där på kajkanten, tog i ända från tårna och dök i likt en simhopperska.....
Bild lånad från Malmö Triathlon
POFFF och jag hann tänka jäklar vad snyggt det måste sett ut :-) Ända tills jag kom upp till ytan igen och kände att det här var något som inte stämde...Vad hände..? Men jag var ju i och huvudet hade nått vattenytan först så det var nog bara inbillning...Jag behövde bara snabbt rätta till simglasögonen för att sedan paddla de 1500 metrarna i hamnkanalen.
Men simglasögonen fanns inte på ögonen. NEEEEEJ HJÄÄÄÄLP tänkte jag...Hur ska detta gå om jag ska simma 1500 m utan simglasögon
En snabb blick på ytan runt mig men inga brillor. Kände en gång till på huvudet men dom var inte där...Men vad var det jag hade runt halsen... Jodå där hängde dom, simglasögonen, som en segerkrans... Puhhh tack för det. Det var långa 5 sekunder...Hade hunnit tänka DNF och allt möjligt negativt på den lilla tiden..
På med brillorna och iväg. Det som jag trodde skulle vara en mörk och skitig simning i centrala Malmö var riktigt fin. Till synes bra vatten, ganska salt och med en behaglig temp på ca 17 grader.

Simningen gick som vanligt. Det vill säga helt utan probem och helt utan fart...Jag KAN BARA INTE speeda upp farten. Det är helt sanslöst. Jag har helt enkelt inte hittat dom rätta gasknapparna. Jag är som en gammal Volvobil i vattnet. Lättstartad, långlivad och dödens långsam helt utan accelaration.

Eftersom jag har minne som en guldfisk så hade jag glömt fadäsen och det oproffsiga i min dykstart när nästa försök att visa sig lite proffsig kom. Det var nämligen när man skulle ta sig upp från simningen på en flytbrygga precis vid kajkanten. Jag förberedde mig mentalt på att hiva mig upp på armarna och vika upp ett ben under mig och resa mig upp.
Bild lånad från Malmö Triathlon.... och Nej det är inte jag på bilden...

Men när jag skulle göra det kom jag bara upp ur vattnet till ungefär brösthöjd och sedan lade jag mig pladask på magen på flytbryggan..... Likt en säl eller ett sjölejon som försöker surfa upp på land. Sedan kan ni ju räkna ut hur svårt det var att fortsätta åla sig upp när man har gummi (våtdräkt) runt i hela kroppen mot ett underlag som består av plast med gummidetaljer. Så där låg jag fast på magen och kunde inte komma loss. Jag såg ett par fötter på en funktionär framför mig men ingen hand...Det var verkligen ingen som kunde tänka sig att hjälpa tant upp :-) Nähä tack för det...Då var det bara att ta i lite mer och tillslut kom jag upp på ostadiga, vingliga ben på en brygga som inte var stilla en sekund. Upptäckte först då att solskenet vid starten hade förvandlats till ett kallt ösregn.
På redigt triathlonvis krängde jag av mig våtdräkten på ovankroppen samtidigt som jag sprang till min cykel. Vid cykeln kom nästa problem. Våtdräkten fastnade över chipet på högerfoten och jag hade skitsvårt för att stå på ett ben av yrseln ifrån simningen. Funderade starkt på att sätta mig ner på asfalten för att få loss det men just då sa det plopp och benet var ute...
Nu försök till ett snabbt byte till cykeloutfiten. Och NEJ .....inga skor fastsatta på pedalerna som ska tas på i farten. Där går gränsen för min proffslek. Så roligt ska vi inte ha :-)
Så ner med cykeln från hängaren och med cykelskorna sprang jag i nåt som skulle kunna kallas balanslöpning med cykel fram till linjen där jag fick hoppa upp på cykeln och äntligen börja trampa de 4 milen. 5 km medvind och 5 km motvind på en 4:a varvs bana passade mig ypperligt. Jag trampade aldrig på mig någon mjölksyra som jag annars brukar och det gick riktigt bra. Det regnade och var solsken om vartannat. Banan blev hal och jag var bara någon meter från att krascha in i cyklist som kanade av banan i U-svängen vid vändpunkten. Det blev ett snitt på 34 km/h och några av de snabba simmarna kunde jag lägga bakom mig under cyklingen.



Nöjd for jag in för växling och på med löpardojjorna. Och gud vilken rolig löparbana. Det var 4 varv à 2,5 km med löpare och publik överallt. Så roligt och så många glada triathleter. Det där med att "leka" proffs är ju bara trams. Det här gör jag ju bara för att det är så fantastiskt roligt. För det är just det som Triathlon handlar om. Att se glädjen på alla de som överträffar sig själva och kommer i mål på en triathlontävling är oslagbar. Så även om jag tror att dom allra flesta kan genomföra en Triathlontävling så är det ändå mycket som ska övervinnas. Det kan vara obehag av öppet vatten, cykling som man kanske inte tränat så mycket eller löpning som någon har några extra trivselkilon att bära på. Triathlon må vara dyrt, tidödande och lite krångligt med alla tusenals prylar och man kan verkligen göra triathlon hur krångligt som helst. Men så länge man har läst, förstått och kommit ihåg alla förhållningsregler på en tävling så kan man också delta med bara en badräkt, en cykelkorgscykel och ett par löparskor.





Så ut och testa! Ett hett tips är att börja med Balsby Triathlon som är en helt ny tävling arrangerad av min hemmaklubb Kristianstads Triathlon. Den vänder sig både till cykelkorgstriathleter och Struthjälmstriathleter

RACE WITH A SMILE :-)

Resultat Damklass Olympisk distans



söndag 30 juli 2017

Äta, träna, jobba, äta, träna, jobba and repeat....

Just nu känns det som att det är det enda jag gör. Träna, träna, träna....Och på frågan om jag alltid vill det, är svaret Nej... Det är inte alltid lika roligt att ge sig ut på 10 mila pass på cykeln eller springa när 10 mila passet på cykeln från dagen innan sitter kvar i benen. Jag sticker inte under stol med att säga att det är många gånger under semestern som jag har tänkt sovmorgon....gå och strosa i någon storstad....hälsa på vänner jag inte har sett på länge...dricka mig berusad på rosévin. Men istället gör jag inte det (okey midsommar var ett undantag....;-), just för att jag brinner för att utmana mig själv. Jag vill göra något av min träning som är en utmaning. Skulle jag enbart träna för hälsans skull så skulle jag dragit ner på träningen betydligt. Om jag skulle säga att jag tränar för att få en starkare kropp eller för att må bättre så skulle jag hymla. Ibland skriker kroppen smärta, trötthet och utmattning. Jag har drabbats av två rejäla förkylningar under loppet av två månader och kämpat med att inte träna för hårt eller för långt för att inte få en ny virusinfektion. Men om man tränar för en Ironman så går det inte att sluta träna. Det går nämligen inte att genomföra en Ionman på ren vilja.

Om tre veckor är det över. Då är det dagen efter Ironman i Kalmar... Jag kommer att vakna med en kropp som värker och förhoppningsvis med en medalj runt halsen. En medalj som inte bara har kostat mycket pengar, utan även mycket tid och otroligt mycket slit. Jag tycker att det är fantastiskt roligt, även om det inte låter så på ovan skrivna rader.  Det blir som en livstil. Man lever med att träna. Man umgås genom att träna.

Nu låter det som att jag gör någon elitsatsning och det är det som är ännu konstigare....För all den tid och kraft jag lägger ner, räcker inte till något annat än en medalj, en ryggsäck och lite ära...Men däremot massor av glädje och triathlonlycka. För är det någonstans man får känna sig som en triathlonstjärna för en dag så är det på Ironman i Kalmar den 19:e augusti.

Att genomföra en Ironman kan alla klara av. Se bara på mig. Kan jag, så kan DU. Det är bara att bestämma sig och sedan försaka en hel del tid till förmån för cykel, våtdräkt och löparskor. Klarar du bara av
träningen så får du vara med på sjudundrande fest på Ironmancirkusen. För när man väl står på startlinjen med ångest, rädsla, nervositet och lycka så finns det ingenting man ångrar. Mer än möjligen att man inte har tränat lite mer......

Tar en powernap mellan träningspassen

fredag 14 juli 2017

Startklar jajamensan

För en vecka sedan packade jag och Lotta taikonbilen och gav oss av till Jönköping för att tävla i en halv Ironman. Jag hade en hals som kändes som en taggtråd och jag trodde inte att det var sant... Inte en gång till!! För två månader sedan stod jag inför samma sak på Mallorca och var dunderförkyld även då. Att bli så förkyld två gånger på två månader känns ju helt osannolikt. Speciellt vid denna tiden på året.

Men i vilket fall som, så vet jag ju att min hypokondri kommer som ett brev på posten när man ska göra något jättejobbigt, så jag packade alla tusen prylar och förberedde mig på att tävla på söndagen.

På lördagsmorgonen var hypokondrin ett minne blott.... Nu var det på riktigt... Förkylning och feber var ett faktum och och det fanns inte en chans att jag kunde starta.

Alla som håller på med triathlon vet hur sanslöst mycket pengar det kostar att delta i tävlingar. För att inte tala om Ironmantävlingar... Men jag brukar säga att på en Ironman tävling köper man ett helt koncept. Man köper en ryggsäck, man köper en tröja, en medalj, ett party, en cirkus, en röd matta och man köper en publik. Man köper helt enkelt möjligheten att få vara hjälte för en dag. Och det är fantastiskt roligt! Visst är det mycket pengar (i mitt fall denna gången 3000 kronor pga sen anmälan) ,men Ironman gör bra tävlingar och framför allt så lockar dom publik.

På lördagen grämde jag mig för mitt DNS (did not start) men också för ett BHW (big hole in my wallet) och var grinig som få. Visst hade jag Folksams försäkring "Startklar" som innebär ersättning för starter som av sjukdom eller skada behöver ställas in. Men det är väl klart att jag inte får en spänn ut på den, tänkte jag. Det står säkert i det finstilta att det ska avanmälas lång tid innan, eller att det ska vara si, eller det ska vara så, etc etc. Men under tiden Lotta förberedde sin start så satt jag och läste Startklars försäkringsvillkor. Och faktum var att jag kunde inte hitta något som kunde sätta käppar i hjulen. Jag var ju sjuk, jag hade en läkare som kunde intyga detta och premien var ju faktiskt betald (i flera år dessutom).

Det fanns hopp om att täppa till hålet i plånboken lite i alla fall. Jag proppade i mig Panodil och hejjade på Lotta och njöt av att stå bredvid faktiskt. HalvIronman i Jönköping var ju trots allt ett väldigt sent påkommet spektakel och ett infall som inte riktigt var meningen för min del. Så nu var jag där för att göra det som var viktigast denna helgen. Att heja fram Lotta som skulle få revanch ifrån sitt DNF (did not finish) på Mallorca. Och det gjorde hon med bravur!


LottaJärnviljan gjorde som Ironmans viktigaste budskap säger ; "RACE WITH A SMILE"



LottaJärnviljan kom i mål och var glad som en speleman! Och jag kastade mig på luren på måndagsmorgonen och ringde Folksam och ett par timmar senare var 2500 kronor insatta på mitt konto. Inga krusiduller, inga blanketter att fylla i, inga intyg som skulle skickas utan bara lite frågor som besvarades med ja eller nej. Otroligt... Mina negativa tankar om försäkringar är ett minneblott.

Slutet gott, allting gott och förkylningen på väg dit den kom ifrån...
Nu är träningen mot Ironman Kalmar åter igång. Det börjar närma sig nu

Tick tack tick tack.....





söndag 2 juli 2017

En osedvanligt intressant man

De mannar jag redan har gjort bekantskap med är Ironman och Rockman. Men det finns ytterligare en man i mitt huvud som jag skulle vilja lära känna. Han är väldigt intressant och spännande. Men han verkar också sanslöst döjobbig, kall, och  känslolös....

Jag svamlar ju förstås om Norseman Xtreme Triathlon
Och bara vetskapen av att denna mannen är från Norge gör ju bekantskapen betydligt mer spännande OCH utmanande. För är det något jag har förstått, så är det att norrmännen är gjorda av segt virke. Det finns ingen, verkligen ingen, tävling jag har gjort som har varit i närheten av risktagande som Swimruntävlingen "Rockman" i norska Stavanger 2016. Och ordet Rock i Rockman har inget med musik att göra utan betyder istället sten. För tävlingen går bokstavligen PÅ sten. Tänk dig att springa 30 kilometer uppe på ett stengärde, iklädd våtdräkt, uppför eller nedför och bokstavligen I ETT VATTENFALL


När jag överlevde Rockman så tänkte jag att nu får det vara bra med sådana här strapatser....Jag är ju bara en enkel motionär som gillar mjöksyra och att töja på gränserna men inte på bekostnad av liv och lem. Och eftersom jag ska fortsätta med att röra på mig till domedagen så får man vara rädd om den enda kropp man har.

Men jag har ju minne som en guldfisk...För nu är den där Norsemannen i mitt huvud. Men det är åtminstone ingen livsfarlig Swimruntävling utan istället en triathlontävling som kallar sig "xtreme".
Distansen är full vilket betyder 3900 m simning, 18 mil cykling och 42 km löpning. Och det är ju i sig inte särskilt "xtremt" men kyla, massor av höjdmetrar och den sista löpsträckan som är uppför berget till målet på Gausatoppen (1880 möh) gör att ingen triathlontävling är lik denna. Alla klarar inte att ta sig ända upp dit..... Det finns nämligen en checkpoint som man måste passera efter en viss tid för att få fortsätta. Klarar man den tidsgränsen väntar en till synes sanslöst tuff väg upp till målet....



Vi får väl se....Kanske tar jag mitt förnuft till fånga och låter bli att instifta bekantskap med denna norrrman och nöjer med mig med att möta den Ironman jag känner mycket väl. Halva honom träffar jag nämligen redan på söndag i Jönköping. Och i KALMAR den 19 augusti står han sen där, i egen hög person.....

The one and only


torsdag 8 juni 2017

Leva som man lär...

För några veckor sedan stod jag inför en halvIronman på Mallorca. Förväntansfull, med medelhavet framför mina fötter, fantastisk stämning och genomförkyld.....! Jag och Lotta hade ju planerat detta länge. Hyrt lägenhet, förberett oss, cyklat delar av banan vid flera tillfällen, simmat salt osv osv.
Men efter en veckas träningsläger på Mallorca, hotellbuffé, mycket folk och florerande virus bland lägerdeltagarna så var det då min tur. På måndagen, 5 dagar innan tävlingen slog det till... Viruset från helvetet. Hosta, snor och andnöd...
Jag höll mig dock på benen, tog lite Panodil och Jägermaister (det var ju ändå måndag, och tisdag och onsdag ....som Lotta lockade med ...;-) . Tog dock inte drogerna samtidigt. Det blev tyvärr inte mycket bättre av det men möjligen lite mindre trist :-) . Vi hade väldigt väldigt roligt och höll humöret uppe med allt möjligt som inte hade med träning att göra.
Till exempel hyrde vi bil och gav oss ut på en roadtrip genom Mallis på fyra hjul istället för två. Besökte bland annat Cala Dor och Cala Mondrago. Och sedan hämtade vi upp vår fanclub på flygplatsen.

Cala Mondrago

Cala Dor
Men det fanns inget jag kunde göra åt viruset förutom att vila, vänta och ha det bra helt enkelt. Så där jag gick, gick också snytepappret...
Jag gjorde en kortare cykeltest på torsdagen som gjorde att allt självförtroende försvann fortare än en avlöning, och jag bestämde mig för att avvakta till fredagsmorgonen att ta beslut om att deltaga eller inte. Då äntligen kändes det lite bättre och jag hämtade ut startkitet checkade in cykeln och packade min cykel- och löparpåse. Jag tänkte att simma och cykla ska jag åtminstone göra för startavgiften, så får jag väl kasta in handduken på löpmomentet om hostan blir outhärdlig.

På lördagsmorgonen tog vi taxi från vår lägenhet i Puerto Pollenca in till starten i Alcudia. Vädret var superfint och det skulle nog bli alldeles lagom med det mesta. Lagom varmt, lagom blåsigt och lagom vattentemp.




Det var otroligt skönt att inte behöva oroa sig för att frysa under tävlingen. Sanden var förvisso fortfarande kylig så tidigt på morgonen men det var nästan så att man kunde känna temperaturen under fotsulorna stiga i takt med att solen steg högre och högre på den spanska himlen. Simstarten var en så kallad "rullande" start. Det vill säga att man seedar sig i ledet efter förväntad simtid och sedan släpps ett antal ner i vattnet med några sekunders mellanrum. Allt för att det inte ska bli slagsmål om fritt vatten när 3000 triathleter ska simma närmaste vägen mot bojarna. När jag och Lotta sakta flyttades fram i startledet och började närma oss havet var vi som vanligt lite tagna och rörda av stunden. Man känner en enorm ödmjukhet över att ha privilegiet och möjligheten att kunna vara med.
När det äntligen var min tur och jag fick springa i vattnet såg jag fram emot en magisk simning i medelhavet. Det blev tyvärr en besvikelse och inte alls så. Vattnet var tradigt, smakade illa och var helt grumligt. Det var folk som simmade kors och tvärs och jag kände att jag behövde hosta och kom helt i otakt i andning och ansträngning. Men jag visste också att det lätt känns så, när man startar lite för hårt och pulsen rusar upp. Simningen var en kamp. Det var en kamp om att få fritt vatten och en kamp om att hålla pulsen nere för att slippa hosta under vattnet.

Efter 42 min kom jag upp från 1900 m simning och jag stannade några sekunder under sötvattensprinklern för att få bort lite av saltet ifrån havet. Sedan snabbt in i damernas tält, av med våtdräkten, på med cykelskor, hjälm och nummerlapp


Cykelmomenten är förstås det som är det häftigaste med just denna triathlontävlingen på Mallorca. Cykelbanan går upp i bergen från Pollenca till Coll de Sabatia och har drygt 800 höjdmetrar. Därifrån är det sedan en härlig utförskörning i serpentinvägar där den som vågar kan komma upp i riktigt höga hastigheter.
Till Coll de Sabataia har jag cyklat många gånger och vet därför hur det är att trampa trampa trampa utan att knappt förflytta sig. Men jag njöt i fulla drag av att äntligen få vara med i den tävling jag har velat ända sedan första gången jag var på träningsläger på Mallorca. Väl uppe vid macken och toppen på banan så var det en lång återhämtning innan det återstod ca 4,5 mil genom apelsinlundar och spanska landsvägar nedanför berget. Att följa 10-metersregeln var svårt. Det var egentligen inte förrän man kommit ner till Camairi och botten av berget som man kunde anamma den. Det vill säga förbudet att inte ligga närmre någon annan cyklist än 10 m. 

Eftersom det fanns en tanke på att jag kanske inte skulle kunna fullfölja löpmomentet pga förkylningen så lät jag bli att spara på nåt krut. Det var lika bra att bränna det medans kroppen orkade. Så cyklingen gick ganska hyfsat faktiskt. När cyklingen var klar och jag var tillbaka i Alcudia och T2 (växlingsområdet) igen så var jag ju såklart väldigt sugen på den där Finishertröjan... 2/3 var ju gjorda och jag bestämde mig för att sikta på målgång oavsett om jag skulle behöva gå en del eller inte.



Löpningen var såklart sjuhelvetes varm, dödens jobbig och inte alls rolig. Med blytunga ben, på strandpromenaden längs med den breda stranden i Alcudia, började jag att beta av 2 ½ varv.

Jag lyckades inte att dela upp den 21 kilometer långa löpningen i mer än 2 kilometers etapper. Det var nämligen så långt det var mellan vätskedepåerna. Det var nog faktiskt en av dom jobbigaste triathlonlöpningarna jag nånsin gjort. Men "fininshertröjan" var nästan som en hägring i hettan. Hade jag nu tagit mig ända till Mallorca, startat, simmat 1900m och cyklat de 9 milen skulle det väl vara själve den om jag inte skulle få korsa mållinjen. Så kilometer för kilometrer kom den där tramsiga tröjan närmare och närmare och med hjälp av alla upplyftande och fantastiska hejarrop jag fick så gick det vägen...Ända in i mål! Tröjan blev min...

Ja, vad ska man säga....Idiotiskt att starta? Ja troligtvis. Borde kanske inte gjort det. Det tog 3½ vecka att bli frisk från förkylningen. Det är lätt att säga åt andra vad man bör och inte bör.... Ända tills det kommer till en själv. Då är det helt andra instruktioner ;-)

Men tävlingen var faktiskt rolig och jag kan varmt (!) rekommendera denna HIM om man inte är rädd för lite höjdmetrar på cykeln
Total tid:
05:54:55
Simning:0:42:27
Cykling: 3:06:05
Löpning1:57:41

tisdag 16 maj 2017

Imorn är en annan dag

En vecka går fort. Speciellt när man har roligt. Imorns träningsläger på Mallorca är slut och allt har gått bra! Inga incidenter, olyckor eller annat. Nej, det har varit en vecka full av svett, skratt, utmaningar och spurtstrider. Det har varit ett härligt gäng även i år. För det är helt klart deltagarna och inte ledarna som gör lägret så bra :-)

Här följer lite bilder från veckan:
Cap de Formentor (Mallorcas nordligaste fyr)

Tidig morgon vid Hotel Duva innan avfärd

En av Mr Imorn

Lotta på den högsta punkten på Mallorca, Tunneln vid Puig Major

Lunchstopp i Deia

Mellan Valldemosa och Deia

Soluppgång över viken i Puerto Pollenca

Morgonjogg

Eftermiddagssim

Glatt gäng efter 14,5 kilometer uppför från Soller till Puig Major


På väg till Sa Calobra

Depåstopp vid Cala Mondrago

Lunchsim vid Cala Mondrago


 AfterBike vid poolen


Det verkar som att det blir ett läger och ett 5 års jubileum 2018. Då finns det löften om att det ska bli det bästa lägret nånsin! Jag kan knappt vänta....

Så funderar just du på att åka på ett cykelläger som innehåller allt från hård cykelträning till lättsamma stunder vid poolen så håll utkik på Imorns hemsida när anmälansläpps till 2018 års träningsläger på Mallorca.