måndag 16 oktober 2017

Vecka 6

Nu är jag inne på 6:e veckan med ett högerben som håller på att driva mig till vansinne. Det är helt galet vad smärta kan göra med sinnet. Just nu är jag precis allt det jag inte vill vara. Jag är tjurig, gnällig, egotrippad och det finns inte tillstymmelse till spontanitet. Det lilla jag kan göra kretsar runt mitt ben och får utföras när jag har full effekt av smärtlindringen. Många säger till mig att "det måste vara extra svårt för dig som är van vid att träna och aldrig vara still" Skitsnack tänker jag.... det här är svårt för vem som helst. Det är smärtan som är svår, inte avsaknaden av träning. Och vad som  händer om jag inte blir av med smärtan.
Men visst saknar jag träningen...Att kunna göra det man vill och brinner för. Men att detta skulle vara extra jobbigt för mig köper jag inte. Det här skulle jag inte ens önska min värsta fiende.

Men jag har bestämt mig för att komma tillbaka. Men fram tills att jag har magnetröntgats så är detta ett vakuum. Jag låter bara tiden gå. Jag gör som sjukgymnasten har sagt, små coreövningar, promenerar lite och ser till att inte smärtan får segra..... Just nu står det 2-1.....till smärtan....



fredag 6 oktober 2017

Långpass, piller och tid




Långpass idag.... Jodå så att.... 5 kilometer promenad är det jag kallar långpass just nu. Jag har ju gjort framsteg och KAN faktiskt promenera nu. På söndag är det 4 veckor sedan smärtan i mitt högerben kom och jag har gått från hopp till förtvivlan hur många gånger som helst under denna tiden. När jag har full effekt av smärtstillande mediciner är jag smärtfri för att en timme senare varit helt oförmögen att stå stilla på grund av att smärtan sätter igång igen med full kraft. Remiss till Magnetröntgen är skickad och jag hoppas att få komma till så snabbt som möjligt för att få besked på om det här är ett diskbråck eller inte.
Jag har accepterat min situation och har slutat att testa om jag  klara mig utan piller. Det gör mig bara ännu mer förtvivlad när jag får bakslag hela tiden. Nej, jag tar vad jag behöver och låter tiden gå. Det tar minst två månader för ett diskbråck att läka och jag hoppas vid min gud att detta kommer att läka så att jag slipper lägga mig under kniven.
Så fram tills dess promenerar jag, äter piller och låter tiden ha sin gång



måndag 2 oktober 2017

Hårfönmysteriet

Spöken....finns dom? Ja, absolut finns det spöken, livs levande spöken. Inga namn nämda... Men inte finns det väl riktiga spöken, eller...?
Men vem sjutton satte på hårfönen här hemma  tidigt i lördagsmorse då? Jag vaknade nämligen av att jag hörde någon föna håret i det rummet där hårfönen alltid hänger. Jag steg upp för att fråga mitt äldsta livsverk när han skulle börja jobba. För det hade jag totalt missat. Men hör och häpna, när jag öppnade dörren till det så kallade orangeriet (där fönen alltid finns) så fanns där ingen. Men fönen blåste med full styrka där den hängde på väggen. Då var det ljumma vindar i orangeriet vill jag lova.

Mitt hjärta slog några extra slag men jag tänkte förstås att det var någon av barnen som hade glömt stänga fönen bara. När jag in på deras rum för att tillrättavisa och säga hur viktigt det är att stänga fönen ordentligt, så såg jag till min stora förvåning att båda två sov som bebisar.....

Det här mysteriet har vi nu analyserat, vänt och vridit på men ingen vet hur det har hänt.

Är det möjligen någon som har försökt blåsa liv i nåt gammalt spöke.....