torsdag 24 maj 2018

Våga vägra Strava

Jag har medvetet hållit mig borta från STRAVA. Vågat vägra STRAVA helt enkelt. Denna världsomspännande och på ett sätt spännande plattform i cyberspace. Där segment (sträckor) är skapade för att tävla på. Tävla med andra eller tävla med sig själv. En GPS klocka, ett STRAVA-konto och allt sköter sig själv. Man hamnar automatiskt på en lista och desto snabbare man är, desto högre upp på listan hamnar man. När man cyklar en träningsrunda så kan man plötsligt hamna i ett segment som GPS:en känner av och då är det bara att tuta och köra. Oftast är det på sträckor som är lite annorlunda, kanske långa branta backar uppför eller för den delen utför, eller bara helt vanliga vägar som är möjliga att cykla snabbt på. Dom här segmenten får man sedan memorera eller välja ha synliga på sin cykeldator...Och nästa gång man kommer på segmentet så håller man ut lite längre och  klarar lite mer mjölksyra, allt för att snygga till sitt eget STRAVA-resultat.
Eller så bara struntar man i det....
För träning ska inte vara stress! Det ska vara kul! Det är då man fortsätter att träna trots att man inte presterar personliga rekord hela tiden. För rekorden kommer att utebli, tro mig...Man blir äldre och kurvan kan inte hela tiden peka uppåt. Och vad spelar det för roll i längden? Det som spelar roll är att man investerar i sitt eget hälsokonto. För man mår bra av att röra sig, både kroppsligen men även i sinnet. Sedan spelar det ingen roll HUR man rör sig utan bara ATT man rör sig.

Nej, ta alla såna där träningsdagböcker med en klackspark. Känner man stress över att det ska se bra ut i träningsloggen eller att alla andra tränar så mycket mer så logga ut och stäng ner...Eller så stoppar du bara GPS-klockan i ryggfickan på en av dom snabbare cyklisterna i grupp 1....Det blir garanterat ett snyggt och snabbt STRAVA segment i din logg ;-)

Som sagt har jag medvetet hållit mig borta från STRAVA ….fram tills nu...



Sa Calobra, ett  skräckinjagande STRAVA segment på Mallorca


onsdag 9 maj 2018

Söta cyklister

Jag har precis kommit hem från Imorns cykelläger på Mallorca och inser att en sockerdetox är ett måste. För det finns nog inga andra idrottare som vräker i sig så mycket socker som just cyklister. Kanske var det därför jag till slut fastnade för cyklingen (även om det satt långt inne....)
För socker är gott och det ger ett konstigt men skönt välbefinnande.
På varenda café på Mallorca finns dom största och mest inbjudande bakverk man kan tänka sig. Och vad väljer man när man stannar för depå i cykelbrallorna?? Ja inte är det en banan inte.... Nix den största chokladbakelsen, en god Cappucino och naturligtvis minst en Coca-Cola till det. Och det är inga problem. Kalorierna rinner av en som ett vattenfall. Men problemet kommer när man kommer hem från en veckas träningsläger. Då byter man plötsligt ut 6-7 timmars daglig cykling mot 8 timmars arbetsdag. Huvudet har vant sig att få sin sockerboost och man funderar starkt på att stoppa ett par wienerbröd i matlådan istället för lunchsalladen eller kanske ett par Snickers i bakfickorna på "Florence Nightinagale kostymen" när arbetspasset börjar kl 06:45.
Fast det går ju inte....Back to verkligheten. No more sugar honey.....

torsdag 26 april 2018

På diskbråcksfronten intet nytt

Den 20 mars var jag inplanerad för en diskbråcksoperation och hade tagit prover och varit på narkosbedömning en vecka tidigare. 3 dagar innan jag skulle opereras fick jag influensan från helvetet och låg pall i 6 dagar. Såklart blev det ingen operation. Jag tappade all glöd och när jag dessutom fick reda på att Aleris skulle avsluta sitt ryggkirurgiuppdrag i Skåne samma vecka, var det som sista spiken i kistan var satt. Efter det har jag inte hört ett ljud om någon operation. Nu har det gått 8 månader sedan diskbråcket kom och jag har bestämt mig för att inte operera mig i sommar. Jag kan ju trots allt träna skapligt och jag behöver inte ta några smärtstillande. Jag har testat köra ganska hårt på cykeln och se om det förvärrar det men det gör det inte. Löpningen är faktiskt mer smärtfri än vad den har varit de senaste två åren.

Så dskbråck till trots åker jag ändå till Mallorca för att vara ledare på Imorns cykelläger. I värsta fall får jag väl "kvasta" som vi så lustigt brukar säga. Det vill säga ligga sist i cykelklungan och se till att ingen kommer på efterkälken.

Haj och godbaj!

onsdag 21 februari 2018

Jag är helt mållös....

Jag har börjat springa....Lyssna bara; JAG... HAR... BÖRJAT.... SPRINGA! Och nu ska jag säga något som kanske låter som en klyscha..."-Det är fanimaj magiskt" på ren skånska!
Men diskbråcket då? Jodå det finns där och gör sig till känna varenda dag. Speciellt när jag har suttit mycket eller varit stilla. Löpningen, däremot, gör mig bättre. Och jag är sjukt sugen på att sätta en nummerlapp på magen och känna den blodsmak i munnen som bara en tävling kan ge. 
Men jag är absolut inte där än. Och det känns så himla skönt att slippa känna känslan av att "jag måste" och istället bara ge mig ut och springa kravlöst. För första gången på länge känner jag att bara "kunna" springa är en seger i sig. Från att under många år nästan alltid tycka att jag sprang för kort, eller för sakta, inte cyklade tillräckligt länge eller att jag borde träna nåt annat än just det jag tränade så kan jag nu bara njuta av att kunna springa. Jag bryr mig inte ett dugg om tider, sträckor eller intervaller. 
Okey ....just nu är det så....Men förmodligen (och förhoppningsvis) så kommer jag att jaga igen. Jaga ryggar, tider och prestationer. För trots allt så gillar jag att utvecklas och ligga på gränsen.

Med hopp om en säsong som ändå ska ge lite svett, mjölksyra och blodsmak får jag ändå skynda långsamt. Så fram tills dess tränar jag utan mål och i mellanmjölkens land och trivs alldeles förträffligt med det.

/Peace, Love and Löparskor



söndag 11 februari 2018

Alldeles för närgånget förhållande

I måndags var jag på Aleris Ryggklinik här i Skåne. Första tanken när jag fick kallelsen var "Äntligen" men sedan blev jag fruktansvärt nervös. Nervös över att de skulle döma ut L-5 och S-1 kotorna helt och hållet och säga att steloperation skulle vara den enda utvägen. Det sa dem inte.... Istället sa läkaren att det här kan vi ganska enkelt hjälpa dig med. Men han sa också "- det här kan läka ut av sig själv. Det kan ta ett år det kan ta två år eller i värsta fall läker det aldrig helt och hållet".

Jag är ju trots allt mycket bättre än vad jag var i höstas. Den smärtan går inte att jämföra med den molande värken jag har nu i mitt ben. Jag kan springa, jag kan cykla skapligt och det kan gå flera timmar då jag faktiskt är helt smärtfri. Så det är inte utan, att jag funderar en hel del på att jag tackade ja till operation. För visst kan man stå ut med mycket smärta och ett diskbråck är ju inte särskilt farligt mer än för välbefinnandet och möjligen för levern då det krävs en hel del smärtstillande i början...Men vem vill gå och ha ont alltid? Inte jag i alla fall.

Och så är med facit i hand har bensmärtorna som har kommit och gått de senaste åren garanterat berott på min disk som är alldeles för närgången mot mina nerver som går ner i benen. Så om inte smärtorna i mitt ben har gått över tills jag får tid för operation så får det bli kniven som får göra slut på det mycket smärtsamma disk-nerv förhållandet.

söndag 7 januari 2018

Årets bra...vader och dåliga vader

Jag måste ju också på nåt vis sammanfatta 2017, trots att det på träning- och tävlingsfronten är ett år som jag helst vill glömma. Året har kantats av skador och en sjuhelvetes dålig självinsikt. Redan i början av året så var hälsenan och vaden ett ständigt återkommande problem. Smärtorna kom och gick och jag kunde inte för mitt liv förstå vad jag gjorde för fel. Men jag körde ner huvudet i mellan axlarna och körde på som jag alltid gjort. Ont ska med ont fördrivas....eller....??

I maj var det så dags för en av årets stora höjdpunkter. Ironman 70.3 Mallorca. En tävling som jag velat genomföra sedan länge och i år var det äntligen dags. Vi stannade kvar i Puerto Pollenca en vecka efter Imorns träningsläger och en dag efter att lägret var slut kom en förkylning som hette duga...Var helt kass och starten på lördagen var ju förstås väldigt tveksam. Jag var sur och gnällig och tyckte att det var mest synd om mig på hela Mallis...Jag som hade längtat så, släpat alla tusentals triathlonprylar till Mallorca, cyklat Coll de Femenia massor med gånger och hade koll på varenda höjdmeter på cykelbanan. Skit också...
Men med min dåliga insikt på vad som är bra och vad som är obra så startade jag i Alcudia på lördagsmorgonen. Trots en riktigt dålig hosta och massor med snor. Men jag tänkte "- jag simmar och cyklar för pengarna och sen kan jag strunta i löpningen och bryta tävlingen...."
Men har jag nånsin brutit en tävling? Tyvärr inte och så blev det inte denna gången heller. Löpningen var en katastrof men medaljen blev min.

Sviterna av erövrandet av den medaljerna gjorde troligtvis att hela sommarens träning blev lidande. Nästa virus attack kom när jag skulle starta i Ironman 70,3 i Jönköping i juni. Där fick jag lämna DNS och lyckligtvis betalade Folksams försäkring startklar ut startavgiften till mig.

Sommaren var den blåsigaste och regnigaste sommaren på länge. Cyklingen var inte särskilt rolig och smärtorna i vaden/hälsenan kom och gick. Jag tror att mitt längsta löppass var ca 25 kilometer.....
Men EN löptävling i somras gick riktigt bra. Nämligen Hörby marknadslopp där jag slog mitt personbästa med nära en minut. Vad hände...? Jag var helt chockad och i extas...Men morgonen därefter kunde jag knappt gå...

Så det är klart att jag hade lite blandade känslor inför att starta i Ironman Kalmar i augusti. 3800 m simning, 18 mil cykling och 42 km löpning kan göra ont och ta väldigt, väldigt lång tid om man inte har lyckats göra hemläxan ordentligt.
Hela tävlingen blev en blåsig historia (ungefär som hela året) och jag minns att jag tänkte att jag ville bara ha det överstökat. Jag ville nästan lägga det bakom mig redan innan jag hade startat. Jag hade dock den bästa supporten man kunde tänka sig men det kändes bara som att inget funkade. Det fanns ingen motor och inga tändstift i mig. Och om jag ska berätta en hemlis så gick jag faktiskt in på apoteket i Kalmar en dag innan starten och köpte munlösliga Alvedon. Det är egentligen mot mina principer.... AJAJABAJA ingen tävling med smärtstillande piller i kroppen. Till min stora förvåning sa apotekaren att det var många triathleter som hade varit inne och köpt just munlösliga Alvedon eftersom dom var så lätta att ta under tävlingen......Hmmmm mina fördomar besannades... Ironman gör ont på dom allra flesta! Inte undra på att det står "NO PAIN, NO GAIN" i rondellen i Kalmar efter 12 mils cykling..

Nåja, Ironman blev, som befarat, en smärtsam resa. Och nu kan ju dom allra flesta (inklusive mig själv..) skaka på huvudet och tänka varför i helsike starta? Varför utsätta sig för detta? Varför riskera kroppen? Och jag har inga kloka svar på det ....

Jag kom i alla fall i mål och på den sämsta tiden jag nånsin haft på en Ironman. Det spelade dock ingen roll . Jag var bara glad att det var över. Nu skulle jag äntligen få vila länge länge...

Och lång tid blev det....Närmare bestämt hela hösten
För den 9:e september, i samband med ett kylskåpsbyte kraschade en disk i ryggen. Det var inget som däckade mig på momangen utan smärtan utvecklade sig under löpturen senare på kvällen. Och smärtan satt inte i ryggen utan i benet. Hela benet gjorde så ont så att jag till och med tänkte att om det skulle bli bara lite värre så skulle en rullstol komma att bli den enda utvägen. Som tur var så hittade jag ganska snabbt strategier hur jag skulle kunna fungera. Och såklart fulldos av Diklofenak och Alvedon.
I mitten på oktober fick jag diskbråcket konstaterat på magnetröntgen. Och det låter kanske konstigt men det var en otrolig lättnad. Det var bara ett diskbråck!! I mina tankar fanns ju både rullstol, tumörer och ett fortsatt liv i smärta (om jag överhuvudtaget skulle överleva...)

Nu har 4 månader förflutit och min disk har börjat läka. Jag har ett trist år bakom mig men jag har också ett år framför mig! Och hela hösten har jag fått insikter i hur viktigt det är att ta vara på tiden. Och hur viktigt det är att uppskatta det man kan, och inte bara sörja över det man inte kan eller får. Man får helt enkelt hitta nya vägar och nya glädjeämnen under en tid. För man ska vara tacksam att man åtminstone får tid...
Någon månad innan jul kom det till min kännedom att en gammal kollega har drabbats av ALS. Den värsta tänkbara sjukdomen... Den går inte att överleva... Hur sjutton klarar man att ta ett sådant besked.
Jag startar detta året med att vara otroligt tacksam. Tacksam över att jag och min familj har tid framför oss och att jag får lov att finnas till ett tag till.

 "Ta vara på tiden, ingenting varar för evigt"

Jag önskar alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!